Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3 - Hylén, J. E. Några skolgrammatiska spörsmål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
j. e. hylén.
Jag hoppas härmed ha fritagit mig från den misstanken,
att jag skulle menat, att vi måste följa icke blott våra erkända
språkkonstnärer utan äfven alla möjliga författare i deras oarter
och rent af taga till rättesnöre språkbruk, som undsluppit dem
i något obevakadt ögonblick. Icke en enda gång har det
kunnat falla mig in, att ens våra allra ypperste författares
språkdräkt skulle vara i allo utan vank och lyte, och liksom
jag under litteraturhistoriska lektioner, då vi läsa vare sig prosa
eller poesi, ej för förtjänsternas skull bortglömmer bristerna,
så brukar jag också vid våra språkliga utflykter icke endast
framhålla det efterliknansvärda utan äfven varna för fraser och
uttryck, som äro oförenliga med vårt språks kynne.
Jag-är nämligen den förste, som erkänner, att våra store
språkmästersmeder, våra utvalde språkkonstnärer, understundom
slumra, och sist af alla skulle jag slunga skymfordet pedant i
ansiktet på en fördomsfri språkfilosof, som uppträdde mot våra
författares språkvidrigheter. Men fortfarande måste jag fasthålla
min mening, att vi modersmålslärare ej stå till svars med att
endast stöpa våra elevers språk i nu gångbara, allena
saliggörande språkmästareformer. Vi böra ha blicken öppen för
att vårt språk den dag, som är, utvecklar sig, och att vi
därför äro skyldiga att med uppmärksamhet studera våra
författares språkliga uttryckssätt och konstruktioner. Finna vi då,
att en regel, som vi rigoröst tillämpa i katedern, ej längre
äger lifskraft i vårt språk, i det våra språkkonstnärer, icke en
utan den ene efter den andre, ej längre tåla dess plågsamma
tryck, måste äfven vi följa med och ej i pedantisk själf
öfverskärning tro oss kunna vrida tidens visare tillbaka.
* *
För att dock ytterligare aflägga vittnesmål, att jag ej
hör till dem, som uti allt svärja på våra författares språkbruk,
vill jag framhålla ett par germanismer, som vunnit nåd inför
själfva vår Svenska Akademi och därför nu alldeles
üfver-svämma vårt språk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>