Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4 - Geijer, Herman. Om sättet för dialektala ortnamns upptagande i riksspråket I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
HERMAN GEIJER,
ofta har afsikten att göra en namnform riktigare på grund
af missförstånd eller subjektiva hugskott ledt till
namnförvanskningar, och likaledes träffar man oupphörligt omedvetna
blandningar af dialekt- och riksspråksformer. Kanske oftare
här än annars har man tillfälle att iakttaga hur både
allmogemän och andra^ som uppgifvit någon dylik mer eller mindre
tillfällig namnform, själfva kunna tro denna vara den enda
existerande och bestämdt förneka förefintligheten af en annan
namnform, som de sedan i oreflekteradt tal befinnas själfva
använda, eller som befinnes vara så vanlig i deras omgifning,
att de måste ofta ha hört den. Hvilken ett namns normala
form är, borde i tvistiga fall aldrig få anses afgjordt genom
enskilda personers bestämda försäkringar, hvilka ofta bero på
fördomar, som göra sagesmannen jäfvig. Det verkliga
förhållandet låter sig i regel, om än med någon tidsutdräkt, utfinna.
Trots all den vacklan, som sålunda förefinnes i
norrländska ortnamn, torde man kunna säga, att det ännu existerar
ett i det stora hela enhetligt namnskick på ett håll: i dialekten,
nämligen där denna är relativt ren. Om också sådana
namnförvanskningar, som nyss nämnts, ymnigt förekomma äfven
bland allmogen, finns det dock hos denna ett korrektiv
däremot i den dialektala språkkänslan, som ger en bättre
förståelse af både betydelsen i namnen och af deras formella
element, än som hos andra är vanlig eller möjlig. Under
dessa förhållanden synes det vara klart, att man vid skrifning
af norrländska ortnamn i större utsträckning än i det öfriga
landet både kan och bör upptaga dialektformerna. Men för
att kunna upptagas i riksspråket måste dessa ofta undergå
någon af slipning och normalisering, betingad däraf att de
måste kunna skrifvas med riksspråksskriftens bokstafstecken
och, så vidt möjligt, vara uppfattbara för såväl de
riksspråkstalande som de dialekttalande.
3. Transformering sprincipen.
I fråga om sättet för denna normalisering torde man
likaledes vara något olika situerad i Norrland än i det öfriga
landet. Den normaliseringsprincip, som under den senare
tiden gjort sig mest gällande, har varit den, att dialektens
namnform skulle ’transformeras’ till en sådan form, som
namnet skulle ha haft i riksspråket, om det utvecklats inom detta
i stället för inom dialekten, d. v. s. namnet borde af klädas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
