Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4 - Geijer, Herman. Om sättet för dialektala ortnamns upptagande i riksspråket I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIALEKTALA ORTNAMNS UPPTAGANDE I RIKSSPRÅKET. 225
sin karaktär af dialektord och i stället iklädas en
riksspråksform, som man ur dialektformen och eventuellt äldre
skriftformer med större eller mindre säkerhet kunde sluta sig till.
I en del fall ger sig en sådan öfverflyttning till riksspråket
af sig själf, utan att det därtill behöfs annat, än att man
förstår dialektorden. Så blir t. ex. vöjm Våjen (på
konceptkartan skrifvet Voijeri) till Vågen, emedan det endast är
bestämda formen af ett dialektord vag, vog som betyder en
slags mindre, mera af söndrad vik af en sjö eller å; séna
Sffnne och grsna Granne (i jordeboken Grunna 1 jfr ofvan)
1 Vid sidan af uttalet gréne» förekommer äfven ett annat,
gammalmodigare och nu sannolikt sällsyntare uttal: grénä, liksom i
allmänhet i analoga fall ändelse -ß, kan växla med -a. Under tecknet a
innefattas härvid en från ljudet a skild vokal varietet, som jag i
primär-uppteckningarne provisoriskt betecknat V. Ljudintrycket närmar sig
lätt till a. I Westins Landsmålsalfabet för Jämtland och Häijedalen
åter-gifves denna vokalvarietet i en del fall med a, i en del fall med a, i en
del fall med a. Det synes därför mycket väl tänkbart, att
dialektuttalet grénv av en riksspråkstalande kan ha uppfattats och skrifvits
Grunna. Möjligen ligger också denna nu gammalmodiga, i
Ångermanland endast inom Graninge socken observerade ändelse -V till grund
för den i en del angränsande socknar förekommande namnformen på
-vattna i stället för på -vattnet, hvarom jämför i det följande under II 8.
På samma sätt som här a i landsmålsbeteckningen användes i något
vidare betydelse än vanligt, har jag också låtit 8 innefatta en i delar
av Ångermanland och Jämtland ofta förekommande vokalvarietet, som
i en mera exakt beteckning ej torde kunna sammanslås med hvad
som vanligen menas med 8. Man har för att beteckna den utom 8
användt e och u. Skall ett af dessa tecken användas, torde det böra
bli w, men för min del har jag funnit denna användning af u,
åtminstone på en del håll, oegentlig och ansett bäst att ha ett nytt
tecken. I primäranteckningarna har jag skrifvit då jag ansett den
omtalade vokalvarieteten i viss mån förhålla sig till 8 på samma sätt
.som t? till Här torde dock ej vara platsen att närmare ingå på
dessa ljuds förekomst och beskaffenhet. — I den grofva beteckningen
har 8 användts som gemensamt tecken för alla mellan öppet ö, öppet
u och öppet å liggande vokaler, således vare sig jag i
landsmålsanteckningen skrifvit u eller 9. — Den i denna uppsats använda
grofva beteckningen afser endast att låta läsare, som ej äro förtrogna
med landsmålsalfabetet, på lättast möjliga sätt få någon uppfattning
om de dialektala formernas lydelse, och den ansluter sig därför så
mycket som möjligt till den vanliga skriften. Ur landsmålsalfabetet
ha bokstäfver upptagits endast då det behöfts för undvikande af
tvetydighet, så t. ex. har jag skrifvit Håssjö, ej HoJJö. Jfr i det
följande sid. 234 noten.
Språk och Stil. VI.
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
