Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4 - Geijer, Herman. Om sättet för dialektala ortnamns upptagande i riksspråket I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
HERMAN GEIJER,
Dessutom blir Helgsjön, utom att det är en osäker
transformering, alltför olika såväl HällsjÖn som Håssjön för att
med lätthet kunna identifieras med någotdera, och detta namn
torde därför kunna anses som ett exempel på sådana, som
icke kunna transformeras, och vid hvilka det därför ej finns
annat val än att upptaga antingen en låt vara (ursprungligen)
felaktig, men i skrift och eventuellt det talade lokala
riksspråket förekommande form eller också dialektformen så godt
sig göra låter. Att här gå en medelväg och skrifva
exempelvis Håljsjön torde numera vara föga bättre än Helgsjön. Vid
valet mellan den nu föreliggande skriftformen och
dialektformen är situationen olika vid namnet i Resele och vid
namnet i Dal. Vid detta senare namn har, som ofvan sagts,
formen HällsjÖn kommit att ligga öfver i konkurrensen och är
till följd däraf nu utan tvifvel användbarare. I Resele synes
förhållandet vara tvärtom. Där har jag ej anträffat formen
HällsjÖn annat än på de nämnda kartorna (på ett kartfragment
från slutet af 1600-talet finns namnet i formen Hållsion), och
bland ortsbefolkningen fann jag, att af flera personer, som
jag frågade, ingen kände namnet i annan form än hoføn,
Håssjön.
Under fortgången af namngranskningen ha också
olägenheterna med dylika konstruerade namnformer mer och mer
visat sig, och tillämpningen af transformeringsprincipen därför
i betydlig grad inskränkts, dels af praktiska hänsyn, dels
på grand af den osäkerhet, hvarmed en omkonstruering varit
förenad. I fråga om norrländska namn i allmänhet göra sig
kanske också båda dessa svårigheter mera kännbara än i fråga
om medelsvenska eller sydsvenska namn» Men öfverallt kan
det naturligtvis lätt hända, att man inför konsekvent
kon– struerade riksspråksformer kommer att känna något liknande
det, som A. Noreen i afhandlingen Om språkriktighet gifvit
uttryck åt gent emot de för ett par decennier sedan gängse
försvenskningarna af isländska namn som Sjunkebäck för
Søk-kuabekkr och dylikt. Nu händer det ibland på samma sätt
inför svenska namn, att man ’inte riktigt vet hvar man är
hemma’.
Man måste under dessa omständigheter fråga sig om det
ej är möjligt att finna någon principiell begränsning af
namn-transformeringen. I sin mån synas mig de anförda exemplen
peka hän mot en sådan. Närmast synas de visa, hvad som
kanske a priori säger sig själft, att ju mer en namntransformering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
