Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4 - Geijer, Herman. Om sättet för dialektala ortnamns upptagande i riksspråket I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
herman geijer.
En af de ymnigast förekommande grupperna af ortnamn
i norrländska skogstrakter är den, som består af med ordet
lada. sammansatta namn, såsom Laduberget, Ladumyren o. s. t.
Af sådana namn torde det nästan i hvarje socken finnas flera.
Tänker man sig dessa namns första sammansättningsled skrifven
efter dialektuttalet, så nära som den vanliga skriftens bokstäfver
medgifva, skulle de inom Sollefteåbladets område uppträda i
formerna La-, Lö-, Lä- eller Lo-1. Utanför Sollefteåbladet
inom (le jämtländska kartbladsområdena finge man ytterligare
skrifningarne Lodo- (eller Lådå-)2t Ludu-, Lade- (eller Lädä-)
1 Växlingen mellan Lå- och Lo- beror på om man vill
återgifva de öppna å-ljuden med & eller med o) en fråga, hvari ingen
enighet råder i praktiken, ehuru man teoretiskt har sökt genomföra
normalisering med o som gemensam s. k. grof beteckning för alla de i
svenska mål förekommande öppna å-ljuden. Men när man icke, såsom
i det Lundellska grofva beteckningssystemet, har att tillgå någon sär-
skild bokstafstyp för vokalen O utan måste använda bokstafven o
äfven för denna vokal, torde det i allmänhet vara en betydligt större
tvetydighet att skrifva sådana för riksspråket nya dialektord, som
innehålla någon öppen å-vokal, med o än att skrifva dem med å.
Ljudet O gäller nämligen som bokstafven o:s namn och egentliga
betydelse, i trots af det förhållandet, att bokstafven o det
öfvervägande flertalet gånger då den användes i svensk skrift, ej betecknar
ljudet 0, utan ett å-ljud, för det mesta väl ett öppet å-ljud. För
öfrigt har det visat sig omöjligt att kunna på en gång rationellt och
konsekvent använda o som gemensamt tecken för alla öppna å-vokaler,
äfven när man har en särskild bokstafstyp för vokalen o. i
synnerhet när man är inskränkt till endast det vanliga alfabetets bokstäfver,
torde man därför vara tvungen att afstå från tanken på en för hela
landet gemensam användning af samma ’grofva4 tecken och träffa
val af ljudbeteckning för hvarje dialektområde särskildt. Ej ens inom
samma dialektområde synes man kunna genomföra någon sträng
enhetlighet, utan man måste för särskilda fall och för olika slag af grof
beteckning pröfva hvad som där ter sig rationellast. För här
ifrågavarande område synes det i allmänhet ställa sig så, att å visar sig
användbarast och spontant, d. v. s. oberoende af teoretiskt fattade
ståndpunkter, mest valts för långa öppna å-ljud, o för korta, i
synnerhet i ändelser och andra svagtoniga stafvelsen En del
vokalnyanser, som skulle kunna kallas öppna ö-ljud eller öfvergångsstadier
mellan öppet ö- och öppet å-ljud, hvilka i den här använda grofva
beteckningen skrifvits med tf, jämför ofvan sid. 225, noten, ha i den
Lundellska grofva beteckningen stundom innefattats under o, men
synas för folkets egen uppfattning hellre te sig som ett slags ö-ljud
än som något slags å-ljud och därför i spontan skrifning oftast vara
återgifna med ö, särskildt framför vissa konsonanter. Detta tecken
kan dock ej genomföras konsekvent.
* På jämtländskt område synes å i flera fall mindre lämpa
sig till tecken för öppna å-ljud än o, i motsats mot förhållandet i
Ångermanland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
