Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4 - Smärre bidrag - 12. Ruben G:son Berg. Några öknamn, upptecknade af C. J. L. Almquist - 13. Ruben G:son Berg. Interrogativet och relativet hvem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SMÄRRE BIDRAG.
247
Gudsman), Pelle Dunk (talade illa, döf), Dö1 en (blek i syna),
Rikesammel och Dyngesammel i samma by, vulgo Tamparne,
Häcktelöser (gick utan hängslen), Nebukadnesar (skräddare,
tjock, gift med Böda Fribytaren, en rödbrusig flicka), Bläsen
(skallig, salpetersjudare, vindögd), Hjelma (hjelmig, säges om
kor, hvitbrun), Bockamachin från Linderås (vallade getter, ville
heta "Flickornas Johannes"), Grana, Hafrapelle, Landtmätaren,
en halt bonde i Skog."
Efter dessa namn följer en lista på originaler i socknen
samt några anekdoter i mycket koncentrerad form.
ff. 6. B.
13. Interrogativet och relativet hvem.
Hvem anges i språklärorna vara uteslutande substantiviskt
och endast nyttjas om personer. Åtskilliga, knappast
individuella, undantag finnas likväl. "Hvem dödlig fins en högre
ära värd" (Kellgren, S. S. III: 302) skulle ju möjligen kunna
antas vara dativ, men den möjligheten föreligger inte i "Hvem
dödlig väl alla mina Undersåtare räkna förmår?" (Almquist,
Myrorne, rad. 699), ocli förbindelsen "hvem dödlig" har väl
snarare varit en stående förknippning liksom den liktydiga
"hvem människa", som nu är allmänt talspråk i Stockholm och
flerstädes i mellersta Öst-Sverige.
Man kan här äfven i tal få höra hvem om saker: "Vem
å hans böcker ä tryckt där?" (värmländsk uppsaliensare).
Hvem i plural är sällsynt, t. d. "Jag vill alltid tänka
på hvem de föreställa och inte på hvem de äro" (Strindberg,
Nya riket 173).
Relativet hvem (anmärkt i Dalins och Sv. Akad.
ordlista7, ej i Lundeils och ej i våra språkläror) gör på mig ett
främmande intryck. Det finns likväl någon gång: "Linné,
hvars lärjunge han blef och med hvem han gjorde . . . ." (K.
Warburg), "En yngre man, med hvem det visst var något
galet" (A, Lindkvist, Juldikter 127), "Publik ~ för hvem vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
