Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
herman (jei.jer.
vara anledning att återföra ortnamn till ett äldre stadium.
Så är förhållandet med den sjö i Multrå, som på kartan kallas
Talgsjön, följande: i dialekten förekommer namnet i två former,
tåljføn Ta^jsjön och toljføn Tåfjsjön. a hålles i dialekten,
där den talas rent, skildt från det slutna a-ljudet, som är a
eller liksom o från det slutna å-ljudet, som är a.
Förhållandet mellan a och o i detta ord är det, att a är en
regelbunden utveckling ur kort å-ljud i denna ställning:
framför l + konsonant, liksom i en del andra ställningar. Då
orten just är belägen i gränsregionen för denna utveckling al
å till a, är det, lätt förklarligt, att båda formerna finnas viel
sidan af hvarandra. Detta å-ljud åter, hvarur a i taljføn
uppkommit, är i sin tur uppkommet antingen ur äldre a
(hvadan utvecklingen i ett ord som tàljføn i viss mån kan
vara en kretsgång tillbaka till utgångspunkten) eller ur äldre
ä eller ur äldre ö, där det ej är gammalt å-ljud. Det
sannolikaste ursprunget är kanske här ett i dialekten icke befintligt
ord, som hos Aasen finns i formen Telg m., öfversatt ’Bregne
(FilixV. En inflyttad medelpading, talande blandad dialekt,
uttalade namnet taljføn eller tæljføn, hvilket antagligen
berodde, på omedveten vana att reducera ortsdialektens a?*j och
å^j till sin dialekts air]. Någon betydelseassociation med ordet
talg existerar i alla händelser icke, liksom öfverhufvud ingen
betydelseassociation alls erkännes för namnet. Det förefaller
som om i ett dylikt fall af dubbelformighet den äldre
dialekt-formen vore att föredra vid upptagandet i riksspråksskrift och
namnet alltså borde skrifvas Talgsjön. Ett annat, i viss mån
besläktadt exempel, ehuru utan dubbelformighet, erbjuder ett
i byn Ersta i Dals socken förekommande namn på en ägolott,
ett odladt ’inge’: raka. Skrifves namnet Racka, skulle
riksspråkstalande i allmänhet utläsa det så likt dialektformen
som det vore möjligt. Den skillnad, som finnes mellan
dialektens a och ett vanligt riksspråkligt kort a, är nämligen så
liten, att den i allmänhet icke skulle märkas. Men 0111 en
dialekttalande såge; namnet skrifvet Racka, skulle han tänka,
att ’rätta’ uttalet vore med a, men med a menade han sitt
vanliga, slutna ä-ljud a, och han skulle därför vid utläsning
använda detta, och likaså sedan i tal, så vidt han förmådde
vänja sig till med det. Skrifningen Racka skulle alltså införa
ett nytt uttal, i strid merl det gamla dialektuttalet. Skrefves
namnet åter Racka eller Rocka, skulle den dialekt-talande nog,
till en början åtminstone, utläsa det på samma sätt som han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
