Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
herman geijer.
också i sina namnförslag upptagit formerna på -tjärn. Det
sist anförda exemplet, Blesigberget (namn på ett på kartan
icke namngifvet berg i Multrå), innebär också en viss frihet
gent emot en strängare riksspråksuppfattning. Namnet betyder
det ’bläsiga berget’, men skulle förlora sin karaktär af namn,
om man frånginge det dialektala uttryckssättet, hvilket i
dialekten i samma form användes appellativt och som egennamn.
Likaså vore det olämpligt att utbyta mil&ijßaria Millertjärn
(Långsele) mot Mellersta tjärn eller att gå en medelväg och
skrifva ett konstrueradt: Millre tjärn. Det bergnamn i
Ragunda, som i dialekten har formen skolotbærjei Skållotbärje,
hvilket betyder det skalliga, på toppen trädlösa berget, kan
väl ej heller gärna skrifvas Skalligberget. A andra sidan
kräfver dialektformen något förtydligande i riksspråksskrifning
och torde då kanske lämpligast kunna återgifvas med formen
Skallotberget. Motsvarigheten mellan det dialektala skålle och
liksspråkets skalle är naturligtvis för de dialekttalande
öfverallt känd, och de ha redan i sitt språk så många blandformer
mellan dialekt och riksspråk, att formen Skallot- antagligen ej
förefaller dem alltför oacceptabel. För de riksspråkstalande
åter torde den vara begriplig och formellt möjlig. Andeisen
-ott är nämligen i viss mån uppfattbar äfven för en icke
dialektal språkkänsla. I det lokala riksspråket upprätthålles
möjligheten genom den nära beröringen med dialekten: i det allmänna
riksspråket har den ett visst stöd i en del arkaiska reminiscenser.
I allmänhet torde man kunna säga, att anpassningen
efter riksspråket med afseende på böjningselement har sin
naturliga begränsning i det som är behöfligt, för att man skall
uppfatta till hvilken grammatisk kategori ordet hör. På
hvilket sätt detta behof kan verka, belyses af namnet Bäekinget.
På ren dialekt heter namnet b&kinja Bäckinje; när de
dialekttalande vilja tala något nogare, användes den lokala
riksspråks-formen Bäckinge, sorn också brukas i skrift jämte Bäckinget.
För en dialektal eller i kontakt med dialekten stående
språkkänsla betyder detta Bäckinge: inget, d. v. s. ängen vid
häcken. En främmande riksspråkstalande däremot skulle
gifvetvis uppfatta det i analogi med de i t. ex. Stockholmstrakten
synnerligen vanliga ortnamnen på -inge som Neglinge och dylika
och till följd däraf utläsa namnet med en annan accent,
än lian skulle använda, om han uppfattade det såsom
sammansatt af bäck och inge äng. Den vanliga namntypen på
-inge synes vara främmande för denna trakts ursprungliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
