Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RYDBERGS DIKT LÄNGTAN.
91
sedd från en viss genomlevelses synpunkt, och den är så litet
nyanserad, att den får något av en skuggas okroppslighet.
Men detta är ej en brist, ty diktaren har ej åsyftat en
individuell gestaltning, han har velat ge en typ, en individ1.
Och typen bildas av ett antal drag, som ha symbolisk
giltighet och i viss mening äro allmänt mänskliga.
Stundom formar Rydberg denna typ av någon gestalt
ur sagan eller myten, såsom i Prometeus och Ahasverus,
stundom ger han den ett självvalt namn, såsom i Snöfrid
("Gunnar") eller i Skogsrået ("Björn"). Men namnet är även
i dessa fall ett idealnamn, som ej bidrager att göra
skepnaden konkret. Ibland får typen ej alls någon benämning
utan omtalas blott med ordet han. Detta är fallet i Spillror
och även i Längtan; jämför Drömmarem, Svårmodets son och
Grubblaren, som alla äro sådana han-dikter men där typens
art anges genom överskriften.
Det ligger något intimt i en dylik användning av detta
pronomen. Då ingen slags presentation av den han, som
träder en till mötes, antydes, så måste det vara självklart
vem denne han är. Det måste vara fråga om någon kring
vilken skaldens tanke helt naturligt kretsar. Man känner
sig ryckt mitt in i skaldens ideala fantasivärld och får dela
hans förtrogenhet med dess gestalter. Det livsöde eller den
livsstämning, som tagit mandom i denna han, upptager läsaren
liksom skalden så helt, att det icke kommer i fråga att spörja
efter korrelatet till pronomenet. Det intima samliv mellan
diktaren och den av hans fantasi frambesvurna gestalten,
varom detta han vittnar, har man från flera andra h|ll
exempel på. När Balzac skrev sin Comédie humaine, såg han dess
personer ständigt för sig, och han studerade dem som andra
människor i sin omgivning och berömde eller klandrade deras
handlingar. Turgenjeff gick så upp i de personer han
skildrade, att han tog intryck av deras egenart och talade, gick
och tänkte på samma sätt som de. Flaubert förföljdes av sin
1 Jfr Levertin, Diktare och drömmare, s. 225.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
