- Project Runeberg -  Språk och stil : tidskrift för nysvensk språkforskning / Sjunde årgången. 1907 /
247

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SMÄRRE BIDRAG.

241)

era. T. ex. Har era börjat à så? Det betecknar den familj
(inräknat tjänstfolk), som jag (dn) tillhör. Det kan synas
bra identiskt med vi och J, men en skillnad torde råda. Den
som exempel anförda frågan torde vara naturligast, om den
tilltalade icke antages ha själv personligen lagt hand vid
sådden.

Av det sagda torde framgå, att åtminstone för en
västgöte stark association råder mellan familje- och
familjebeteckningarna på -s å ena sidan och genitiviska eller possessiva
uttryck av vanligt slag å den andra. Från denna
utgångspunkt skola vi söka bedöma den praktiskt-pedagogiska frågan:
Böra dessa former (speciellt i en skolgrammatik) behandlas
såsom en specifik användning av genitiven eller böra de eller
vissa av dem brytas ut och få något annat namn? Jag vill
för jämförelses skull härmed sammanställa vad som är att säga
om verbets s-former.

Det torde vara de flesta läsare bekant, att jag i
motsats mot, så vitt jag vet, alla föregångare skilt på s-form av
ett verb och passivum. Jag har därtill haft följande skäl.

1. Begreppet passivum kan med framgång definieras och
har väl faktiskt alltid definierats på semologiskt sätt; i alla
händelser behöva vi en term för det semologiska begrepp, som
därmed betecknats;

2. Vårt språk har användningar av sin s-form, vilka
starkt avvika från dem, som i andra språk pläga kallas
passivum, och dessa äro icke sällan resp. forms vanligaste.

I motsats däremot gäller om substantivets s-form följande:

1. Man kan ganska lätt uppställa en morfologisk
kategori, som svarar mot den.

2. Man kan ganska lätt få tillsamman under ett
gemensamt namn vårt språks typiska s-formsanvändningar och
de främmande språkens typiska genitivanvändningar.

Till en början vill jag därför försvara, att jag kallat
den form, som i vårt språk så gott som alltid bildas på -s
för genitiv. På grund av vad jag ovan anfört, vill jag även

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:16:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sprkstil/1907/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free