Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Smärre bidrag
2. En egendomlig nybildning.
I svenska talspråket användes som bekant en enda
gemensam form på -r i presens ind. akt., t. ex. kallar, böjer,
tror, tager (jag, du, han. vi, ni, di 1. dom). -r> har här
blivit ett formellt medel att uttrycka presensfunktionen lios
verbet, jfr Torbiörnsson, Språkvetenskap och stilistik, sid. 14 f.
Om verbets stam slutar på r, tillägges hos verb efter
andra och fjärde konjugationen intet nytt r:
far, bär, begär, lär, när, skär, svär, tär, bör, för, gör,
hör, kör, rör, snör, (spöv), stör, tör, hyr, pyr, styr. (I vissa
dialekter ha flera av dessa verb de längre formerna, t. ex.
hörer, lärer, styrer.) Till denna typ höra också spar (sparar).
Fastän r i alla dessa verb hör till stammen, torde de
dock åtminstone i viss mån med avseende på formen
associeras med andra enstaviga verb, där r är presensändelse, t. ex.
dör, syr, ser, går, står o. dyl.
Några verb på l sakna fakultativt r, nämligen gal
(galer), mal (maler), stjäl (stjäler), tål.
De ännu i biblisk stil använda läs och blås äro i det
levande språket ersatta av läser och blåser.
Endast en helt liten grupp av verb, de på grund av
sitt ursprung s. k. præterito-præsentia, ha hittills kunnat
hålla stånd mot denna tendens att bilda presens med r:
vet, kan, vill, skall (uttal ska) och må.
Det sist anförda har analogien dock redan delvis rått
på, så att det kluvits i två verb. av vilka endast må i modal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
