Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I VAD MÅN KAN ETT BYMAL KALLAS ENHETLIGT 1 51
övriga liknande fall skulle övergå till -a och man sålunda
skulle som i de västra byarna säga minera ta ’med rätta’,
nia ’nio’, guæåa (adv.) ’gott’, dia^fnæra ’de foro’. Men nu
är detta fallet endast i en gård, där modern är från Månsta
(se nedan, kap. III), annars säges även av de yngsta endast
nio. fuæro etc. Återstå alltså två möjligheter att förklara
denna nu försiggående utveckling kulo > kula i Asen, den
ena den, att utvecklingen är spontan även i Åsen, den andra
den, att vi här se inverkan från rspr. Mellan dessa två
möjligheter törs jag ej avgöra, i. s. som det ej är uteslutet, att
de båda samverkat. — Även inom kortstaviga svaga
femininas böjning märkes mellan den äldsta och den yngsta
generationen en skillnad, som är så påfallande, att den i mycket
hög grad bidrar till att karakterisera de yngres språk till
skillnad från de äldres. Gen. I säger i nom. undantagslöst
fingo ’flugan’, solo ’svalan’, gen. III så gott som
undantagslöst flugu ’flugan’, sa lu ’svalan’, d. v. s. ack.-formen har
undanträngt nom.-formen; gen. II intar naturligen en
mellanställning, så att former som snaro ’snara’, sjnlo ’spjäla’ ännu
äro vanliga, men do speciella nom.-formerna i ord som köko
’kaka’, lodo ’lada’ (d. v. s. ord med en växling o : a i
stammen) ytterst sällan förekomma. % Särskilt märkligt synes mig
nu, att åtminstone i en gård (Åsgården) även barn på 10—12
år i detta avseende bibehålla samma former som gen. I
(alltså pankoko ’pannkakan’ o. d.), under det att i andra gårdar
dessa äldre former äro så fullständigt bortglömda, att jag, då
jag sagt lodo o. d., mötts av ett rättande ijpa^pa^sar^a te
sa^i^sq ’inte är det riktigt att säga så’. Nämnas kan också,
att denna punkt är den — så vitt jag känner — enda, där
flexionen i Åsenmålet är oursprungligare än i övriga älvd. byar.
För att ej bli för vidlyftig, vill jag endast i största
korthet nämna ytterligare ett par fall, i vilka den yngsta
generationens språk betecknar en tydlig utveckling. — Särskilda
fem.-former finnas ej längre hos adj. o. part. på -dw och -in,
så t. ex. fem. Utn (äldre lite), drujpn (äldre drhj$&\ la dm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
