Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett fall av dissimilatorisk tendens i den
finländska svenskan.
Ett allbekant språkhistoriskt faktum är övergången i
svenskan av en del svaga maskulina till svaga feminina
penne. skugge, vane m. fi. sakord, särskilt abstrakta, ha fått sin
nominativform undanträngd av den av dylika ord oftare
förekommande oblika kasusformen på -a,1 och till de nya
nomina-t i vern a hava, i analogi med de talrika feminina på -a, bildats
pluralformer på -or: pennor, skuggor o. s. v. Det
jämförelsevis ringa antalet hithörande ord ger emellertid, som känt,
icke någon föreställning om styrkan av den tendens till en
slik utveckling, som på 1600- och 1700-talen gjorde sig
gällande, främst hos uppsvenskan (Stjernhjelm och hans skola;
se Hesselman i Uppland II, s. 525 f.; jfr s. 520). Jesper
Svedberg uppräknar i Schibboleth s. 128—131 ett hundratal
a-nominativer av svaga maskulina, som voro i bruk på hans
tid. Endast omkring fjärdedelen av dessa återfinnas i
nusvenskan. De svenska grammatikförfattarna, från Svedberg ända
till 1800-talets, bekämpade nämligen ivrigt a-formerna och
lyckades även — en tröst för alla språkpedagoger — i det
stora hela hejda språkutvecklingen i denna punkt samt
återställa flertalet e-former. Blott de ord som hunnit antaga
en plural på -or, vordo och förblevo svaga feminina; även
bland dem besegrades dock ett par (slädor, lior\ jfr Hellquist
i Arkiv IV 309, Rydqvist, Sv. Spr. L. II 202, Hist.
språk-forskn. 26, 28). Våra dagars modersmålslärare i Sverige ha
1 Se Tegnér, Om genus i svenskan, s. 221 ff. (särtr.-uppl.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
