Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H. BBRGROTH.
Olson betydligt tillökade 3:dje upplagan av Linders Regler
och råd läses åter, s. 47 b: MI synnerhet hos* 1700-talets
författare förekommer en mängd former p& -a av substantiver
som både i fornsvenskan och nysvenskan sluta gå ~e . .. Så
ock i modern finländska, där ofta till och med en pl. på -or
utbildat sig, t. ex. hackor, bullor, kragor, magoru. Den
oinvigde läsaren kan oj tro annat än att finländskan har
formerna backa, kraga, maga. Men det förhåller sig icke så;
och Freudenthal uppger även: hakkor, pl. av bakke; kragor,
pl. av krage; magor, pl. av måge. — I viss mån är Olson
ursäktad; de i littoraturen tillgängliga hithörande uppgifterna
(hos Lindström, anf. art., och efter honom Bråte, Svensk
språklära, 1898, Lindström-Heikel, Svensk grammatik, 1899
Beckman-Saxén. Svensk språklära, 1905, Nordenstreng, Finl.
svenska på 17(>0-talet, in. fi.) äro ju spridda och
knapphändiga. Fullständigast äro Freudenthal, men de m&ste
hopplockas ur den rätt vidlyftiga listan, vilket kräver någon tid
och möda.
Förklaringen till den nu berörda egendomliga böjningen
får man genom att sammanställa å ena sidan alla finl. ord
på -a, -or som i hsv. motsvaras av svaga maskulina, k andra
användas av bildade personer. En annan sak är, att den bildade vid
samspråk med allmogen ofta attrapperar dennas mål; talar jag med
en allmogeman, säger nog staka och uttalar liksom han ordet
med kort stam vokal.
1 Detta för kännedomen av den finländska svenskan icke
oviktiga arbete omnämnes, egendomligt nog, ej av Noreen i hans annars
rätt fullständiga förteckning över litteraturen rörande finländskan i
Vårt språk I 312 f., tillägg s. 554 f. Däremot framhåller han (s. 257
o. 312) V. Heikels Kort lärobok i Svensk och Allmän Grammatik,
1856, såsom särskilt viktig. Jag har genomgått sistnämnda arbete
från pärm till pärm, men icke kunnat finna vad som skulle motivera
ett sådant omdöme. Måhända har Noreen vid nedskrivandet av det
nämnda partiet av sitt stora verk genom ett lätt förklarligt minnesfel
förväxlat Ivar A. Heikels bok med Yilh. Heikels. — I förbigående:
Frans v. Knorring (Språkforskningar I, Sthlm 1844) har gjort
märkliga iakttagelser om finl. tandljuden och kvantiteten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
