Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT FALL AV Di88IMILATORI8K TENDENS I DEN FINL. SVENSKAN. "253
I det senast utkomna häftet (XXVI, 2) av Arkiv f. nord.
fil. framlägger Kock (s. 140 f.) ett intressant exempel på vad
han kallar "tendens vid valfrihet", en företeelse vars
förekomst betvivlats av Hultman. I de trondhjemska bygdemålen
i Norge har den forna böjningen av svaga maskulina (-i uti
nominativus och -a i oblik kasus sing.) genom utjämning
förenklats så, att i en del ord i, uti andra åter a blivit ändelse
i hela sing. Härvid har stamvokalen merendels varit
avgörande, så att målen numera hava t. ex. timi, skuggi, men
bakka, tang a, hanska, emedan stamvokalen här är a.
En dylik tendens, men icke assimilatorisk, utan
dissimila-torisk, synes nu i samma ordklass, de svaga maskulina, ha
gjort sig gällande uti den finländska svenskan. Under den
övergångsperiod, d& nom. sing. penne, skugge o. s. v.
omväxlade med penna, skugga och senare plur. pennar, skuggar med
pennor, skuggor, bibehöllo hake m. fi. ovan anf. ord med a i
stammen, i följd av en dissimilationsdrift, en "horror aequi"
formen p& e i sing., men antogo i plur -or. En kombination
penne, pennor behöver icke tänkas, som stöd för utvecklingen
i finl.; redan växlingen pennar : pennor, slädar : slädor kan,
understödd av dissimilationsdriften, ha framkallat hakor pro
hakar trots sg. hake.
Redan i förra hälften av 1700-talet synas tendensens
verkningar, sådana de framstå i våra dagars finländska, hava
varit genomförda. I Daniel Juslenius’ Suomalaisen Sana-Lugun
Coetus (Finsk Orda-Boks Försök) av 1745 återfinna vi
nämligen de allra flesta av de ovan i gruppen 1 (sid. 251)
uppräknade a-nominativerna utan växelformer p& e: lija, meda,
sela, mierda (i registret dock mierde), släda, kälcka (obs. den
finländska kvantiteten), katta, ända (1 g. ände), rulla, råga,
borsta, dråppa (jämte dråppe\ havra, skara; flertalet ord på-
1 Termen begagnas av Brugmann i hans skrift "Das Wesen der
lautlichen Dissimilationen" (Abhandlungen der Philol.-hist. Klasse der
Kgl. Sächsischen Gesellschaft der Wissenschaften, Bd. XXVII Nio V).
Leipzig 1909, Teubner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
