Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERBALABSTfiAKTER PÅ -AN.
261
Av dessa är det nu kanske bara lyssnan, jäktan och
pustan, som kunna ha utsikter att bli ofta använda, men
ordgruppens fortfarande alstringskraft synes omöjligen kunna för*
nekas. Det är därvid ingalunda något klent tecken, att många
dylika bildningar äro tillfälliga, såsom jag tidigare anmärkt.
Östergren (i Nord. Tidskr. 1905) anförde en gång fikan som
nybildning, vilket det sannolikt var på hans beläggställe
(antagl. Levertins tredje diktsamling, s. 145). Jag har sett
ordet nyttjat av Hans Järta i ett brev till J. O. Wallin
(enligt Warburg, Richert I: 98) och misstänker, att det nog har
nybildats då och då av andra både förr och senare. På
samma sätt med det av Cederschiöld från Sv. Dagbl. anförda
svävan, som finns i översättningen av fru Gyllembourgs
Berättelser II: 65 (MDen ängsligaste sväfvan mellan fruktan
och hoppM) från 1836, och Berg, Sv. skalder2, 63. Samma
är ju fallet med alla livskraftiga ändelser; det är ju massor
av ord på -else, -ing, ooh -ning — för att dröja inom
abstraktkategorin —, som bara föra stundens flyktiga liv. Dessa
visa givetvis precis lika livligt som de beståndande
nybildningarna, att -an är produktivt, det vill säga, infinner sig
för det efter en ändelse sökande språksinnet som den lämpliga
och användbara. Därtill kommer, att just abstraktbildningar
ofta äro så .uteslutande tillgripna för att passa in i ett visst
sammanhang, att man ej har lust att nyttja dem i en annan
omgivning, vars stämning och rytmik kräva annan form. Om
t. d. fikan, fikande, eller *fikning skall få tjänstgöra som
abstraktbildning är icke en sak, som kan avgöras en gång
för alla. Det beror väsentligen icke på ordet själv, utan på
dess omgivning i varje särskilt fall. Ur denna synpunkt
finns det två huvudgrupper av dessa ord; den ena är
härskarna: förtvivlan, ängslan m. fi.; den andra är de behärskade:
strävan (jämte strävande), inbjudan (jämte inbjudning). Denna
vanligen förbisedda synpunkt — det enskilda ordets isolering
har man i allmänhet svårt att övervinna vid dylika resonemang
— är av samma vikt i fråga om avled ni ngsändelser, där val
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
