Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DANISMER I OSCAR LEVE UTI NS SPRÅK.
41
mot exempelvis ett visst land, en viss nation, ett visst språk.
Säkerligen hänger detta samman med hela deras
själsläggning, och kanske är det rent av så, att de veka och
drömmande naturerna känna sig mest tilltalade av ett mjukt och
böjligt språk som t. ex. danskan med dess "bløde"
konsonanter, medan de stötas tillbaka av ett kraftspråk som
tyskan, och vice versa för de mera robusta och
handlingskraftiga. Ha de då läst åtskilligt på båda språken, så är det
alldeles otvivelaktigt, att endast det språk, som fick deras
tysta sympati, låter sina ord åter och åter sjunga i deras
öron, och äro de författare, så händer det förr eller senare,
att de främmande orden, vederbörligen omriggade, neddansa på
papperet i broderlig sämja med de inhemska. Så ha de
sjungit sig in i språkförrådet just genom sin känslobetoning.
Naturligtvis gäller detta ej alla författare. Många kunna
stå lika mottagliga eller lika omottagliga för inflytelser från
vilket språk som hälst. Men det har nog sin tillämpning på
författare med högt uppdriven estetisk kultivering och starkt
utpräglade sym- och antipatier i övrigt. Och en sådan var
just Oscar Levertin. Jag kan ju visserligen ej framlägga
några bevis på att han hyste någon slags motvilja mot
tyskan som språk. Men däremot framlyser med önskvärd
tydlighet här och där i hans litterära uppsatser en viss antipati
mot tysk kultur i allmänhet, åtminstone den modärna, en
antipati som f. Ö. är helt vanlig hos estetici, vilkas
bildnings-väg gått via Hellas—Rom—Frankrike. L. var ju
övervägande gallisk i sin bildning. Han älskade det lekande och
spirituella i rokokons diktning och det koncisa och
sammanträngda i den modärna franska novellistiken. Tyskens
"ge-möt" förstod han ej, lika litet som bredden och
grundligheten i tysk skönlitteratur och tysk forskning. Det är mycket
troligt, att han ej på långt när ägde samma djupa
förtrogenhet med den tyska litteraturen som t. ex. med den franska.
Det är väl också knappast en tillfällighet, att jag så sällan
påträffat tydliga och odisputabla germanismer vid min under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
