Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
B li NGT HESSELMAN.
stoln och soln eller stolen och solen. (Jag bortser här från
det faktum, att nysvenskan saknar grammatiskt genus i samma
mening som det äldre språket). I fråga om detaljerna får
jag hänvisa till elementargrammatikorna och särskilt till
Linders Regler och Råd 2 uppl. s. 85 ff., 3 uppl. s. 34 ff. (ännu
den i viss mening fullständigaste framställningen) samt för det
poetiska språkets vidkommande till Ruben Bergs Den
poetiska friheten s. 30 ff.
Hur denna utveckling försiggått i detalj, från tillståndet
på 1600-talet till det nuvarande, är en fråga, som vore
förtjänt av en utförlig undersökning. Här måste jag emellertid
inskränka’ mig till några strödda iakttagelser.
I 1700-talets litteraturspråk träffas ofta synkoperade
artikelformer. Särskilt vanliga äro de i poesi och då
framförallt i de lättare poetiska stilarterna; men de förekomma också
i prosa. Under förra hälften av århundradet är kanske
syn-kopen ännu i regel inskränkt till maskulina substantiv; men
redan tidigt träffas enstaka exempel med vokalförlust även i
femininer: jfr särskilt de fall hos Triewald, som anförts här
ovan. (Obs. även konstfn etc. i Ordesk., s. 95 f.)
Efter 1700-talets mitt träffa vi författare, som fullständigt
stå på det nutida språkets ståndpunkt, d. v. s. som ha
utsträckt synkopen även till femininum. En sådan är
Bellman. Jag har studerat hans språkbruk i detta
hänseende med hjälp av Klemmings upplaga av "Bellmans poetiska
arbeten till år 1772 efter skaldens egenhändiga handskrift" 1
(Stockholm 1872). Här träffas i mängd exempel som kärn
stoln, gåln, saln, tiurn, lurn, herrn, hund ’hunden’, munn eller
mund, Pelican (källaren), fan, skär sten, kioln ~ kiorteln,
tröskeln, botten ~ botn etc», nästan alltid källarn, krögarn och andra
på -arn\ av svaga mask.: efter gamla van s. 122, källarsvaln
229 (baln, galn, bocaln), än eller ånn 210, 227 änden 240);
ma*en 196 (enstavigt! — Carléns uppl. mån9); jfr i Fredmans
1 Att handskriften är egenhändig, bestrides av Flodmark i
Samlaren 189B s. 134 ff.; men också han anser, att den är från 1772.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
