Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
B li NGT HESSELMAN.
en praktisk olägenhet och grammatikförfattarnes bemödanden
gingo till stor del ut p& att bringa stadga i det vacklande
språkbruket, att utrota dubbelformerna. Den som häri hade
största framgången var Sahlstedt1 med sin Grammatika 1769
och Ordbok 1773. "Han framstår som en stor fiende till
dubbelformer; när språket företer sådana, upptager han i
allmänhet blott den ena formen och gör därvid sitt val efter den
fullkomligt riktiga grundsatsen att föredraga den mest
regelbundna, den som bäst står i öfverensstämmelse med språkets
allmänna byggnad" (Tegnér, Genus i sv. s. 234). Beträffande
de växlande artikelformerna blir det naturligt för Sahlstedt,
att han ogillar de förkortade formerna av enstaviga på l, n,
r, som kärn, munn: sådana förekommo ju mest i poesi och
även där kanske mindre ofta än de längre formerna och de
avveko från språkets allmänna princip för artikelböjningen. I
fråga om de tvåstaviga på -er, -el ställer han upp den regeln,
att de skola kasta bort e i best. sing. och i best. och obest.
plur.: foglen, foglar, foglarne, wintren, wintrar, ivintrarne (Gr.
s. 23 f.). "Således heter det icke", docerar han, "Fogelen,
Fogelar", "Winteren, Winterar"! Anledningen till att han
just väljer wintren som normalform, och icke lika gärna
win-ternt är tydligen en strävan att vinna samma regel för både
singularis och pluralis och att få samma artikelform -en i
substantiven på -er, -el som i alla andra substantiv. Dessutom
har han troligen känt wintren som en i någon mån
riktigare form, därför att det var den vanliga formen i det
bibliska språkbruket (som i detta avseende följde traditionen
från Gustav Vasas bibel). Denna böjningsregel inpräntar
Sahlstedt också överallt i sin Ordbok: "åker def. åkrenuy
"botten def. bottnen" o. s. v. Sahlstedts Grammatika och
hans Ordbok begagnades som uppslagsböcker av författare,
boktryckare och sättare och det kan ej betvivlas, att detta
skrivsätt: wintren, åkren osv., som är vanligt under
1700-ta-let och långt in på 1800-talet till icke ringa del grundar sig
1 F. 1716; uppsvensk: jfr Beckman, Arkiv XI, s. 161.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
