Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
BENGT HE88ELMAN.
formen mätes enstavigt. Uttalet alltså: blun 1. dyl. Men
hos andra skalder finnas skrivningar med d och artikeln n
kombinerade: Forssius dödhn, Stiernhielm sköldn, fredn,
hus-bondn (afgrundn, fiendn), Sparman grund’n, Wennæsius tijd*n
eller iijdn, stadn etc. I versen bildar n i detta fall aldrig
egen stavelse; d& emellertid uttalsformer som fredn, tidn, så
vidt mig bekant, äro alldeles ohörda i svenskt talspråk, är
det klart, att de anförda skrivningarna representera
utläs-ningsformer som fr en, Un: jfr Columbus smeen, bloo’n etc.
och döen m. fi. hos andra förf. Sådana kunna också antagas
för Columbus död’n, smeden. Stavningarna fredn, husbondn etc.
äro resultat av en kompromiss mellan tal- och
skriftspråk, vilken i detta fall lett till något fullkomligt ospråkligt1.
Efter p, b, m> v, f, k, g, ng tecknas artikeln -en i både
mask. och fem. Vi bortse tillsvidare från frågan, om detta
skall bevisa samma uttal för båda genera, och fästa oss till
en början endast vid skrivningen i maskulinerna. En
jämförelse med de förut behandlade skrivsätten visar då med
nödvändighet, att Columbus uttalat den maskulina artikeln
på ett annat sätt efter dentala konsonanter t. ex. t, s, än
efter labialer och velarer. I det förra fallet har han haft
sonantiskt -n, i det senare har ett vokalljud stått emellan
stamkonsonanten och n. I Ordeskötseln står ju visserligen
1 g. knijfw^n och i MR 2 ggr säcken, men dessa enstaka fall
kunna ej betyda mycket i jämförelse med den övervägande
mängden av erø-skrivningar. (knifvin är ju dessutom osäkert.)
I alla händelser blir procenttalet av w-skrivningar
försvinnande litet vid detta slags stammar och kan på sin höjd visa,
att uttalet någon gång varit vacklande.
Uppfattningen bekräftas, om vi fästa oss vid skrivningen
1 På liknande sätt har man att bedöma skrivningar som gifr
(= ger), hafr, hafn o. d. hos Stiernhielm m. fi. Sådana betraktas av
Kock, Arkiv XXV s. 50, som tal- eller läs-former. (I samma
uppsats, 8. 67, antar Kock, att husbondn hos Stiernhielm blott ftr en
skrivning för husbonn).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
