Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STUDIER I SVENSK FORMLÄRA.
1 137
Fasterna (Tiselius § 44) i ändelserna dl, dk, dn (i best. mask.
och < -w), dr, ds etc.
Däremot användes ä (e n:ö 2) i fem. solen och neutr.
banda: jfr Uppsala-Näs sotræn, bandæ 1. sökan, banda.
rimligare än Beckmans (Sv. Lm. XIII, 3 s. 55), att A.-s uttal varit:
sonantiska l, % överallt i svagton. Det stöd för denna mening,
man kunde vilja finna i Skuttungemålet, är svagt, varom ovan (s.
129 not), och räcker ju för övrigt inte för alla de olika fallen.
Thur-mans analyser av Pargasmålet (stokn, Wrimpn etc.: jfr Sveamålen s.
42 och Stafv. och Vok.-kval. s. 17 noten) äro heller inte oomtvistliga;
dessutom för avlägsna. Därtill kommer A:s eget yttrande om "scheva",
som Beckman ej fäst sig vid. — B. invänder, att "det blir svårt att
förstå, varför 9 skulle ha uppkommit just före l, w, ru. Men A. har
ju inte direkt förnekat, att det kunde finnas också framför t. ex. -s
(jfr Tiselius, Fasternamålet § 44; A:s uppgift om e n:o 2 = ä i t. ex.
säijes, läses, hörandes visar ej mycket, då det bara är
skrivspråksfor-mer, liksom ordet o. dyl., jfr not 1 ovan s. 134); att han blott nämnt
-n, -r kommer sig av att dessa äro de vanligaste
ändelsekonsonan-terna (även i mod. dial. blir det ytterst få fall av a annat än
framför l, n, r), och därav att det vid dem (åtminstone vid n), men icke
vid t. ex. s, ju också fanns ett sonantiskt uttal utan a, som
säkert föresvävade honom vid uttrycket "ferè eliditur", varför han
i det sammanhanget ej kom att tänka på ändelsen -es. —
Egendomlig är emellertid fortfarande A:s åsikt om verkligt c i gode, nåde,
både, lustige, hörande, läsande, nöije, löije" (jfr ovan och Beckman,
Arkiv XI s. 172). Någon avgjord bekräftelse har jag ej funnit. Månne
icke ett konstlat "läsuttal"? Obs. att nästan alla exemplen äro
formellt eller semologiskt skriftspråksglosor! I tal hette det ju för A.
goda, bå, lustiga etc. Jfr motsättningen mellan bandä och bandätt
ovan! (I nöije, löije går palatal före, alltså ett specialfall; jfr t. ex.
ovan s. 133 och Tiselius a. a. s. 61). Jag tror rätta förklaringen är
den, att A. och de andra grammatikerna, som uppgivit detta, därvid
tänkt på uttalet vid den gamla stavmetoden: &, å, säjer biI, d, e säjer
del både"; där får e helt naturligt sitt lexikaliska uttal, då det måste
uttalas långt. Jfr bandätt med ä, därför att man var van att uttala
e som ä, då det var kort, och nedan om prästänn hos Hof etc. (För
min del tror jag, att den gamla regeln om slutet o (O) i svagtonig
öppen stavelse t. ex. togo, d-ljud i svagtonig sluten stavelse t. ex.
krofior (Hof omskriver kronårr!) väsentligen är att bedöma på samma
sätt. Annorlunda Beckman a. a. s. 174, Kock, Arkiv VIII 289 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
