Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
BENGT HESSELMAN.
Motsättningen belyses av Kruuses regel för västra och
södra Upplands mål (i Uppland II s. 540, jfr även Tiselius,
Fasternamålet §§ 44, 107, 108): "i samma mån som
eftertryck lägges på detta i rspr. tämligen trycklösa -e
.... i samma mån förskjutes det neutrala ä-ljudet i
riktning mot verkligt e [d. v. s. ß] eller t. o. m. ä". Det
eftertryck, som i uppländskan ofta tillkommer ultima, i synner-
i
het i slutet av en fras (även efter akut accent!), uppbäres i
neutr. bandä av vokalen ensam, i fem. solan likaså åtminstone i
äldre uttal väsentligen av vokalen, i mask. stocken skjutes
det över på konsonanten.
Allt är således i sin ordning. Men — Aurivillius påstod
ju (s. 72), att maskulinerna på n och d bildade undantag från
regeln, att e icke hördes tydligt i det maskulina -en. Det
hette mannen, hunden och i dem uttalades -en med tydlig
vokal -i- rø, alltså väl med -än — liksom femininerna! Detta är
ju raka motsatsen till allt vad vi förut iakttagit. Konflikten
löses, om vi observera A:s tillägg: "imo vero in quotidiano
usu etiam n in iis eliditur, ut mann, steen, pro mannen,
stenen etc."1. Former som mannen, stenen, handen ha alltså ej
tillhört samma språkart som de med synkope: de ha
icke använts "in quotidiano usu". I naturligt oreflekterat
samtalsspråk har det alltid hetat mann, steen, hunn (jfr
Columbus); de längre formerna hörde till en språkart, som vi
här med en från Sven Hof lånad term kunna kalla det
"grammatiska" språket "2.
m. fi. Rent talspråkligt är en dylik utveckling icke styrkt. De
enda mål, som bevarat o från övergång till a (ß) i dylika fall,
nämligen vissa uppländska, ha öppet å (o, tf) i både öppen och
sluten stavelse: ex. U.-Näs fhkor fhkona, Vätö stins (obl. kasus av
Stina, Schagerström s. B3), ä. uppl. mysså o. d. Att sörmländskan
har -O i PlgO ’pigorna’ berot på -n-förlusten).
1 Jfr uttalandet om man pro mannen s. 14 (cit. ovan s. 135).
2 Hof motsätter " grammaticè" och "suethicèw, jfr nedan och
Vokalerna i och y s. 36.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
