Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
BENGT HESSELMAN.
semper a nominativo singulari formæ absolutæ, adjecta ad
finem nominativi illius terminatione huie formæ propria, in
masculinis quidem et femininis en, in neutris vero et; vel än
[i både mask. och fem.!] atque ät (vel ädh, ut Buræus)".1
1 Då Hof i Dial. Vestr. s. 51 (och flerstädes) skriver (fonetiskt!)
dr äng ånn, prästänn som det "uppländska" uttalet (här = uttalet i
Stockholm och dess närmaste omgivningar, se s. 50) för det
västgötska drängenn, prästenn, strider det avgjort både mot nyare
uppteckningar, Columbus’ stavsätt och Aurivillius* uttalsuppgifter. Trots
aktningsvärda bemödanden har Hofs iakttagelse här stannat vid den
grammatiska svenskan. Det visar ju också det långa n i den
svag-toniga stavelsen! (Om man finge ta Hof, Leopold m. fi. äldre
teore-tici på orden, skulle alla konsonanter i svagtonig eller obetonad
ställning ha varit långa!) Jag tror, att Hofs prästänn väsentligen är
en frukt av den gamla stavmetoden: up, r, c, s säjer präss, t, c, n
säjer tänn, säjer prästänn" (uttalat med två starka accenter!): jfr
ovan s. 134, 137. Man kan också tänka sig, att det eftertryck, som
enligt Rruuses regel (se ovan!) är förutsättningen för förskjutningen av
j till ä i uppländskan, kunnat uppkomma som följd av grammatisk
reflexion. Eller det är båda dessa saker i förening, som orsakat
Hofs uppgift. Att denna är oriktig, kan knappast betvivlas. Och
likaså Botins, då han säger, att e uttalas som ä i slutstavelserna av
bl. a. eller, lärer, avel, tecken, vänner. Det är naturligt, att Hof och
Botin, som icke själva voro uppsvenskar, särskilt kommit att fästa sig
vid det konstlade "läsuttalet" av det obetonade e. (I någon ringa mån
skulle Hofs och Botins uppfattning möjligen kunna bero på uttalet i
västmanländskan, som lär kunna ha ä som ändelse vokal även i
obetonade stavelser, alltså mot Kruuses regel, eller uttalet i sådana
upplandsmål, som ofta ersätta akut med grav. Men det förklarar ju
ändå inte -änn i st. för n efter t.)
På liknande sätt har man att bedöma sådana rim som riddaren,
stolmakaren — män, den; läktaren, purpurmantelen — vän, som voro rätt
vanliga på 1700-talet, t. ex. hos Bellman (jfr Wulff i Sv. Rim s. 75,
som uppfattar dem annorlunda). I Bellmans talspråk hette det
säkert alltid stolmakare läktarn, manteln och även i hans diktspråk
voro sådana former de vida vanligaste: jfr ovan s. 116. Dessa
rim ha därför intet vitsord i fråga om artikelns uttal i Bellmans
talspråk, de kunna t. ex. icke visa, att B:s c i t. ex. fisken uttalades
som &, mera än vad fallet är i våra dagars stockholmska, utan
visa endast, hur Bellman läste eller sjöng de långa, konstlat gram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
