Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STUDIER I SVENSK FORMLÄRA.
1 151
Upmark, norra Gästrikland, Dalarne, Finland, Gottland, Norge.
(Jfr Sveamålen s. 41 ff.)1. Obs. slutligen enligt Grips egna
iakttagelser b. plur. Wrokard ’klockarena*: identiskt med
Upp-sala-Näs Wrokaran ~ -dn — minus n\ ard: årån = Erdmann solä:
U.-Näs soVan. Jfr Sorunda tenäri ’tjänarena’2 liksom soli
’solen’!3.
Den äldre böjningen av fem. i Skm. har troligen förr varit
vidare spridd. Den framträder i dialektreplikerna i
Uppsalabon Celsius’ skådespel Disa från 1687 (jfr Uppland II s. 531):
dronningiä (icke -gi\), hussbondfruä, möre. Likaså är den
tydlig i en bröllopsdikt på uppländska från 1697 (vid J. Luthers
och B. Liwins bröllop, tryckt av Grip i Uppl. Fornm.-för.
tidskr. XXI s. 328 ff.): märrä. dörrä (3 ggr), brudä, hönsää,
glasää ’glasen’ (eller ’glaset’!)4 — här bör -ä jämföras med
-ä i neutr. sing. b. f. t. ex. kiärrä ’kärret’ (rim: märrä),
gusslånä, bolä ’bordet’ etc. (jfr Uppsala-Näs med samma
vokal i fara ’fåret’ som i faran b. pl.) eller i lystä ’lyste’, åmmä
’om det’, gröpä ’gröpe’ och -ää i hönsää, om det har något
att betyda, med kvantiteten i t. ex. Fittja banan (se ovan):
nasalitet är alltså högst osannolik.
Bröllopsdikten 1697 är författad av G. J. Törnquist, f.
1 Härmed förnekar jag icke, att vokalen framför n en gång kan
ha varit nasalerad.
2 Paradigm enligt Upmark s. 18: sing. tenäre, tenäm, plur. tenärc,
tenäril = Näs -ard -; -ard -årån. jfr s. 128, 130.
8 Utvecklingen av Skm. ara har således varit en helt annan än
den som Grip kommit till med sitt abstrakt-teoretiska resonemang
enligt den vanliga metoden, Ljudlära s. 107. — d hos Grip är utan
tvivel likvärdigt med ä hos Erdmann (som dock möjligen också kunde
vara = a). Jfr nedan om Bröllopsd. från 1697. Enligt Grip s. 10
har Skm. d stundom dragning åt tf, stundom åt æ. Ljudsystemet i
det gamla mål, där det hette sölä, kan ju ha varit något
annorlunda än i det nyare, som Grip studerat.
4 Jfr jä 1. je en’ f., ho ’hon’ (flera ggr), åt å (2 ggr) ’åt henne’!
(men även pånä ’på henne’), ga å måg ’gaf hon mig’, sv. fem. b. f.
hårs så ’stot’, sugga, pigå, kvigå, lärå. (Däremot är Stnqma s. 330
säkerligen obest. f. = strupe: ordet är ju mask.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
