Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
BENGT HESSELMAN.
föregående, alltså Västmanland (utom östligaste delen),
Dalarnes bergslagsmål (t. o. m. delar av Västerdalarna och
Leksand)1, Närke, Värmland, Östergötland, vidare i Dalsland,
Västergötland, delar av Småland etc. (norra Götaland).
Dialektöversikten visar alltså, att de flesta av de förut
undersökta äldre författarna, som hade artikelsynkope i mask.
men icke i fem., härstamma från orter, där dialekten har
best. fem. på -a eller -an. I sitt skriftspråk använde de
emellertid regelmässigt -en, icke -an. Det behöver dock icke
betyda, att de också skulle ha talat på detta sätt och således
i detta avseende avvikit från sitt hembygdsspråk. Ty även
om deras vanliga uttal var -a, var det ju lätt för dem,
när de skrevo, att tillämpa den enkla regeln, att dialektens
-a i artikeln motsvarar skriftspråkets -en (utom då ob. f. hade
-a: flicka), det kunde de göra alldeles omedvetet och på det
sättet komma till skriftspråkligt korrekta former, även i
sådana ord, som de alls icke hade något minne av från
föregående läsning och skrivning. A andra sidan ha naturligtvis
skriftbilderna hjälpt dem ett gott stycke på väg, men deras
skriftspråksmedvetande ensamt kan icke vara den tillräckliga
förklaringen av exempelvis den regelmässiga växlingen mellan
mask. winteren eller wintern 1. tointren, men fem. dottren.
Ty i orden på -er hade det gamla skriftspråket (t. ex. i
Bibeln) -ren i både m. och f. Här nödgas man följaktligen
anta, antingen att de lärt sig tala ett språk, som överensstämt
med Uppsaladialekten (det tilltror jag dem dock icke), eller
också att de följt en ortografisk regel, som hjälpt dem över
från ett talspråk med -a till skrivformerna. Mot det förra
talar emellertid Hofs uppgift om -a bland "plerique Suecorum"
och -an bland "Stockholmienses". Och vidare den
iakttagelsen, att de själva någon gång av ovarsamhet låta undfalla
sig ett talspråkligt -an eller (ytterst sällan) -a; det inträffar
t. ex. någon gång med O. Rudbeck d. ä. i hans brev (qvarnan
s. 173, bodan 278, iärndöran 387, Dalelfvan 30) och förekom-
1 Nordisk Familjebok2 V sp. 1154.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
