Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STUDIER I SVENSK FORMLÄRA.
1 163
talspråket under 1600-talet och ännu omkring 1700 allmänt
(om ock ej utan undantag) skilde mellan mask. och fem. sing.
av starka substantiv genom olika former av slutartikeln: mask.
-n eller -an, fem. 1) -a, 2) -arø, 3) -"en" eller "-än" (an, æn).
(Den maskulina formen: -w, -dn, användes, åtminstone av många,
även i svaga maskuliner på -e, föregånget av kons. Den
feminina tillkom även neutr. plur. av stammar på kons. och
svagtonigt -e, samt plur. av vissa andra stammar.) Den
maskulina formen -n var allmänt spridd. Av de olika
formerna för fem. var den tredje karaktäristisk för den mest
ansedda språkarten. Men denna "riksspråksdialekt", den
bildade västuppländskan, behärskades nog aldrig fullständigt av
andra än dem, som vuxit upp med den från barndomen: dess
motsättning mellan -an : -an (eller snarare -an) betingades utan
tvivel av vissa allmänna accent- och kvantitetsförhållanden,
som voro egendomliga för denna dialekt, och ett försök till
blott mekaniskt efterliknande av själva språkljuden i de
karaktäristiska ändelserna, utan fullständig härmning av dialektens
prosodiska karaktär i det hela, var på förhand dömt att
misslyckas \ Ifall vi tänka oss exempelvis en sörmländing, som
från barndomen var van att säga fotn, stokan : nata, boka, men
som blivit försatt till en västuppländsk språkmiljö och där
började lämpa sitt språk efter omgivningen, är det
mycket sannolikt, att resultatet åtminstone till en början blev
t. ex. fotn, stokøn: natn, bokan: då han sade natn, bokan
trodde han sig kanske tala Uppsalaspråk, fastän han i
verkligheten följde sörmländska uttalsvanor. Det vore också
tänkbart, att han kom att säga fgtan, stokan, natan, bokan,
åtminstone i vissa fall, och för det uttalet, om han reflekte-
1 Även i folkdialekten se vi ju hur skillnaden (utan tvivel
närmast på grund av språkblandning) har svårt att hålla sig uppe
i sådana fall, där den ej får stöd i den fonetiska omgivningen:
ston : SO^ran håller sig lätt, vid fotn : natan redan är förblandningen
närmare tillhands, ännu mer vid tampan : vombæn ; efter palatal
funno vi ju skillnaden med säkerhet blott i Gästrikland, där den
fått till hjälp en mera markerad kvalitetsskillnad mellan vokalerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
