Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STUDIER I SVENSK FORMLÄRA.
1 165
Oinbildningen efter mask. har i högspråket icke träffat
artikeln -en i pluralformerna. Döt heter fåren, benen, bladen
(i talspråk fårena etc.), ofta även fönstren, seglen, medlen, jfr
förr fadren, böckren. (I de uppländska "gränsmålen", t. ex.
Skm., heter det däremot: fan, bi&n, blran, f&nst$n, natdn för
äldre fåra, nätträ o. dyl.).
Det enda undantag vi funnit är Bellmans "i svenska
skäran".
Men detta skärn är säkert singularis. I Sahlstedts
Ordbok 1773 finner jag: "Skär, M. 2. Tractus maris ad
ter-ram, insulis & scopulis undique circumsparsus. Swenska
skären, Tractus ad Sveciam. Finska skären, Tractus ad
Finlan-diam . . . Skeppet är nu i skären" etc. C. J. L. Almqvist
skriver i "Kapellet" 1838 (cit. efter Bergs upplaga) "vi i den
magra skären" s. 31, "Skären, till utseende ej sällan grof,
skroflig, mager och förfärlig, har en ljuf och mild vind öfver
sig i flere af sina dolda småvikar, och sommaren ler länge i
skyddet innanför hafsklipporna" 55. Förklaringen kan vara
följande: den gamla kollektiva pluralen skären har i
stockholmska folkspråket blivit skäm (alldeles som i Skuttunge) och
detta skärn, med maskulinändelse!, har av högspråkstalande,
som i allmänhet uttryckte neutr. plur. med -en, uppfattats
som kollektiv singularis. Men snarare är den dock denna:
145 not 2, 1892) framställt den meningen, att proportionen "båge:
båge-n = nyckel: x jivit upphov åt best. f. nyckeln (i stället för fsv.
nykil-in) ock sedermera nyckel: nyckel-n = gavel: x skapat best. f. gaveln
(i st. f. fsv. gafl-in)u. I Sv. Lm. XIII, 11, s. 29 ff. (1894) har Axel
Kock med avvisande av Noreens åsikt framställt den teorin, att
arti-kelsynkopen, vilken, såsom han gentemot Noreen framhåller, i rspr.
även uppträder i vissa enstaviga substantiver, t. ex. sälen > saln, buren
> hum, icke bör förklaras genom analogipåverkan, utan genom "en
i rspr. (i inskränkt mening) på en något äldre ståndpunkt börjande
och väl ännu tillämpad ljudlag: i le vissimussta velse (efter le vis-,
semifortis- eller fortisstavelse) förlorades a mellan l, r, n och följande
n*. (Jfr även uttalanden av Beckman, Arkiv XI s. 220 och i SAOB:
passim.) Att även denna teori är otillfredsställande, framgår av den
föregående undersökningen. Jfr ex kurs nedan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
