Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
•T. E. HYLÉN.
erbjöd "ett ögonblicks gunst" (M. J. Crusenstolpe, Ahnfelt II, 86).
— en lidelsefull natur, nyckfull och oberäknelig som alla sådana,
men av vilken man just därför också borde vara beredd på allt
annat än det vanliga (Orvar Odd, Ahnfelt, Crusenstolpe II, 198). —
Ett annat ämne, högviktigt för staterna» utveckling och som i
våra dagar börjat sysselsätta den allmänna uppmärksamheten
(Malmström, Sv. Vitt. Hist. IV, 41). — ett enskilt brev från konun^
gen, avfattat i de mest smickrande ordalag, och däruti Höpkens dotter
~ tillförsäkrades en pension (L. de Geer, Sv. Ak. Handl. 1881, 419).
— flere yngre män, jämnårige med honom, och vilkas vetenskapliga
anda motsvarade hans egen (W. E. Svedelius, Sv. Ak. Handl. 1864,
36). — Det hade varit ett uppträde, värt att se, men som vi nu ha
intet hopp mer att få bevittna (V. Rydberg, Svea 1881, 110). — Det
finnes ännu ett sätt, eget i sitt slag, mycket populärt, och som blivit
begagnat ~ av kristna teologer (Arvid Ahnfelt, Almquist 48). — en
~ ful kokett, klädd efter sista modet, och som uppvaktas av
"Vännen" (Aug. Strindberg, Ett drömspel, Saml. dram. arb. IV, 286). —
en monolog, hållen i enrum med sig själv, och i vilken själens
doldaste . rörelser få ord (Hansson, Före gifterm.2 58). — från ett solens
land, / ej beträtt av sulor, / men vars gyllne kors och kulor / glimma
upp längs himlens rand. (V. v. Heidenstam, Dikter3 21).. —
slingrande stigar, annars stängda för dödliga, eller varifrån dock ingen
vänt åter. (Hallström, De fyra elementerna 12). — en
socialdemokratisk period, ledsamt pedantisk och formalistisk gunås, men som
jämnar ut allt (G. Fröding, Ord och Bild 1911, 184). — Nya lärare
påtvingades honom, misstänksamma mot honom, och vilka han själv
lärts att hata (O. Levertin, Från Gust. III:s dagar2 17). — ett ~ brev
skrivet nära ett årtionde efter tilldragelsen, och till vilket vi skola
återkomma (Karl Warburg, Striden om Ordensvurmen 23). — en genre,
hämtad från antiken, och i vilken Lukianos var mästare (Nils
Erdmann, Gust. III, 10). — en Bellmansimitation och en annan dikt,
båda för övrigt osmakliga och misslyckade, men i vilka diktionen
snarast erinrar om . . . (Joh. Mortensen, Samlaren 1904, 80). —
det var en personlig oförrätt, tillfogad kandidaten, och som prosten
kände lika djupt (G. Janson, Förlorade söner 125).
Ytterligare beläggställen.
Kellgren, Brev till Rosenstein, Samlaren 1886, 110. —Leopold,
Brev till Reuterholm, Samlaren 1891, 148; Saml. Skr. IIP, 1; 117;
157; 195; 321; 356; 385; 403; 486; 490; V, 129; 143; 150. —
Thorild, Brev, utg. av L. Weibull 148; 177; En kritik öfver kritiker
i Valda skrifter (Berg) 67; 74; 84. — Atterbom, Leopold i Litter.
Karaktäristiker I, 380; 389. — Almquist, Folklivsberättelser 36;
98; 144. — Tegnér, Inträdestal i Sv. Ak., Nationaluppl. II, 31. —
Geijer. Saml. Skr. II: 1, 19; 31: 87; 104; 141; 144; 287; 303.
Bremer, Efterl. Skr., utg. av Ch. B—r I, 185; 273; II, 42; 67; Ur
Grannarna, Sv. Nat. Litter. 12, 214; 218; 219. — Knorring,
Tor-paren I, 164; 202; II, 136. — Blanche, Flickan i Stadsgården4
101; 359; Banditen4 233; 345; Hyrkuskens ber.7 120. — Orvar
Odd, Grupper och pers. 140. — Wieselgren, Sv. Sköna Litter. II,
352; 427; 466; 520. — Hamilton, Rehnsköld, Sv. Ak. Handl. 1877,
80; 101. — Svedelius, 01. Petri, Sv. Ak. Handl. 1873, 76. —
Ljunggren, Tegnérs Fritiofs saga, Sv. Ak. Handl. 1876, 313; 346;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
