Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
J. E. HYLÉN.
talar med (Hj. Söderberg, Valda sidor2 148). — en favorithund, som
man ömsevis slår och killar med (Ullman, Törd2 54). — någonting,
som han själv upptäckt eller haft angenäm erfarenhet utav (Anna
Wahlenberg, Bindande band* 24). — en kärlek, som hon måste
vördat och vikit för (Wahlenberg, därst. 97). — något, som han ej sett
eller tänkt på förut (V. Lindholm, Fjället 20). — en odlingsgrad,
som man varken strax födes till eller inhämtar med de första
skol-begreppen (Leopold, Saml. Skr. V, 132). — denna dyrbara skatt, som
~ Pope och Voltaire varken vetat om eller förstått att värdera
(Leopold, därst. V, 132). — pergamentet, som hon läser på och
stoppar i sin barm (Strindberg, Svanevit i Saml. Dr. Arb. IV, 232). —
fabel väsen dem man icke längre skulle tro på men omöjligen
skulle kunna ha trott om mycket ont (Hallström, De fyra elem. I8 47).
— den "utmärkta högaktning" från brevunderskrifterna, den ingen
reflekterar över men alla skulle bli förvånade att sakna (Hallström,
därst. II8, 5). — barnen, som han ~ tragglade med och skulle göra
till artister (Wahlenberg, Bind. band2 198). — ett uttryck, som Alf
brukade reta sig själv med och hålla instängt på tungan (Elisab.
Kuylenstierna-Wenster, Gunvor 80).
Vidare kan man mången gång utan minsta anstöt låta
ett relativpronomen underförstås i annan ställning, än det
intager i den sats, där det är utsatt.
en gammal man, som hoppats ett men tillvaron skänkt ett
annat (Levertin, Livets fiender06 91). — den skald, som vart skifte
ger sin gåva och ingen årstid låter stå med tomma händer
(Levertin, Diktare och Dr. 234). — en objuden gäst, vilken man helst
ville se på ryggen men måste visa vänligt tillmötesgående
(Ullman, Präster8 132). — som det gräs, vilket legat förtrampat men
en stormil jagar fram över och borrar sig ned i (Elisab.
Kuylenstierna-Wenster, Gunvor 155). — sådant där, som är offentligt gjort
och sedan ingenting blir av (Kuyl.-Wenster, därst. 182).
Men alltid går det icke. Alldeles omöjliga förefalla mig
Dalins "sådana näringar, som vår äregiriga tid föraktar men
behöva sannerligen käckt folk" (Sv. Nat. Litter. 6, 111) och
Strindbergs "denna sjukdom, vars upphov tillskrives
ordentligt levnadssätt och blivit en förnäm sjukdom" (Det nya
riket4 74). Vid dessa erinrar man sig osökt Leopolds "där
flög ett som ur raden", med vilken skämtsamma ursäkt han
i Enebomsvisan vill klara
den skepparen på skutan,
av vilken åskan huvu’t slog,
men seglade se’n utan.
J. E. Hylén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
