Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEVERTIN SKA DANISMER.
275
staka ordlån ge vid handen. Liksom tyskan påverkat
satsbyggnad och stilkaraktär, har danskan påverkat själva det
idiomatiska och fraseologiska. Ofta nog klingar Levertins
språkbruk icke svenskt, alldeles bortsett från de individuella
— rytmiska och stilistiska — konstanter, varmed en original
författare städse ändrar karaktären på sitt modersmål till
utpräglad egenart. Kan det verkligen vara en svensk fras att
skriva: "Hur mycket har det icke sedan gått ner för backe!"
(= gaa ned ad bakke; C XIX: 42)? Otäckt rent av
förefaller mig: "Kocks föreläsningar Om språkets förändring
gifva den linguistiskt odanade (= udannet) en fängslande idé"
(C XVII2: 196), på grund av den fullkomliga okänsligheten för
uttryckets osvenskhet. Dansk — och modern-modernt svensk
— är upplösningen av en verbsammansättning sådan som:
"ett behof, som föll samman med det sista decenniets" (C XVII2:
140). — På dansk eller (och) tysk påverkan beror väl också
den osvenska sammansättningstyp utan -s-, som Levertin ofta
föredrager: Wallenbergkännare, Köpenhamn för fatt are,
Alexandertörst, rumkamrat, ruminteriör, Mammongloria m. fi.
Det är otvivelaktigt en individuell egendomlighet, en.
karakterism, för Levertin att använda dock i början av
satser som utbytesord för det slitnare och blackare men. Han
gör det i vissa arbeten så ofta, att även dock blir litet illa
faret, allra hälst ett ovanligare och starkare ord städse
tröttar mera än ett alldagligare vid mycken upprepning.
Visserligen nyttjar Levertin ’men* i en oerhörd utsträckning — på
grund av att han nästan alltid undviker konjunktionen utan,
av orsaker som jag ej har någon aning om —, i "Diktare
och drömmare" inleder det t. d. 12 % av alla stycken, och
kan därför ha gynnat ’dock’ mer än annars varit begripligt.
Men det sätt, varpå han nyttjar det, är danskt. I stället för
att fortfarande låta det få vara adverb och alltså som
inledningsord taga till sig verbet, behandlar Levertin det som
konjunktion: uDock Lunds stifts herdaminne känner ej namnet
på dennes föräldrar" (C XVI1: 37); "Han skyndade att taga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
