Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM V OK A L A LLITTE KATIONEN OCH DESS FÖliKLA RING.
65
med varandra allittererande ord på a, förändrades sedan i
talet av en eller annan anledning det enas a till exempelvis c,
så voro nu de båda vokalerna olika men tillätos ändå
allit-terera, därför att de en gång gjort det. Detta drog sedan
med sig, att även i nya dikter andra vokaler fingo stavrimma
med a. vare sig de en gång varit a eller ej.
Så vitt jag kan se, är det ingenting som absolut
hindrar, att denna Kocks teori kan vara riktig, och hans
förmodan om det vokala uddrimmets urstadium förefaller ej
osannolik. Detta är däremot, tyckes det mig, fallet med
förklaringen av den "nya vokalallitterationen", trots att man
från senare tid nog kan hitta motstycken till denna Kocks
forngermanska " traditionsallitteration ".
Något större antal förfäktare av sin åsikt, synes Kock
icke ha fått. Och det är ju helt naturligt. Man vill ej
gärna släppa tanken, att det forngermanska uddrimmet på
olika vokaler var en verklig allitteration. Det kan ej
hjälpas. att Kocks förklaring mest frestar till att bli betraktad
som en nästan för djärv konstruktion.
Efter vad jag kan se, finnes ingenting som talar emot, att
den forngermanska vokalallitterationen varit en verklig
vokalallitteration av samma natur som den moderna (svenska).
Förklaringen till den är, som jag nämnde, så vitt jag vet ännu icke
given, men är den funnen, så är därmed också enligt min mening
förklaringen till det forngermanska vokala stavrimmet given.
I det jag alltså sätter likhetstecken mellan det gamla
och det nya vokala udd rimmet, går jag nu över till min
egen uppfattning av orsaken till att olika vokaler kunna
allitterera med varandra för att sedan i korthet ånge några
av de villkor, som måste vara uppfyllda, för att de
verkligen skola göra det.
Kock skriver (anf. st.): "Men om det ej är ’der feste
vocaleinsatz’, som utgör likheten t. ex. mellan a och e, i vad
avseende äro dessa ljud mera lika varandra än två skilda
konsonanter, t. ex. k och g7 Vi kunna tryggt svara: de äro
Sp ra k och Stil. XII. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
