Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 OLOF GJEliDMAN.
varandra icko mera lika. Men då finnes i dessa ljuds egen
natur alldeles ingen grund, varför man skulle hava rättighet
att låta t. ex. allr:endi men icke koma: ganga
allitte-rera."
Ar detta verkligen sant’? Finnes i olika vokalers natur
verkligen ingenting, som binder dem närmare till varandra
än skilda konsonanter till varandra? Kunna de icke verka
allitteration för örat bättre än skilda konsonanter? För att
få svar härpå skola vi något undersöka anledningen till deri
konsonantiska allitterationen möjlighet, vad det är som gör
att konsonant allittererar med samma konsonant. Detta är
nämligen, så vitt jag kan se, icke utan vidare klart.
S i sitta klingar något olika mot s i sucka. Att vi
uppfatta dessa något olika s som ett och samma ljud, beror
tydligen på att vi abstrahera bort från det olika hos dem,
den olika resonansen och endast fästa oss vid det lika och
gemensamma. Skillnaden mellan s i sitta och s i sucka
beror på den förändring det av de ljudbildande
talorganen alstrade ljudet undergår på grund av de
resonans-bildande organens artikulation. Varpå beror skillnaden
mellan vokalerna? Likaledes ju på den olika resonansen
i ansatsröret, ej på de ljudbildande organens artikulation.
Liksom vi teckna alla på resonans grundade s-variationer
ined ett enda tecken s, kunna vi återge alla
vokalvariationerna med ett tecken, t. ex. x. Skillnaden mellan s och x
beror på de ljudbildande organens artikulation. Jämföra
vi nu t. ex. a : e med k : g, finna vi, att de senare skiljas åt på
grund av olikhet i de ljud bild ande organens artikulation
liksom .v och x, medan a och e blott äro på de
resonansbildande organens artikulation beroende variationer hos x,
stämtonen, vox. Olikheten k: g är alltså av annan art än
olikheten a : e (= xa. xe).
Av det nämnda framgår klart, att man har rätt att
bestrida sanningen i Kocks påstående, att två skilda vokaler
ej äro mera lika iin två skilda konsonanter, såvida han näm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
