Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
HJALMAR LINDROTH.
ser mig ha skäl att betona är, att vi inte kunna
överhuvud undkomma tron på nasalering, samt att denna —
på vissa håll ganska säkert, och troligen på de flesta ställen
där slutresultatet varit -a — funnits kvar efter
11a-salens försvinnande som självständigt ljud1. Det
första framhåller jag gent emot den skepsis t. o. m. i denna
punkt som synes mig här och där skymta fram i
Hesselmans framställning; jfr t, ex. s. 151 n. 1 och detta ställes
åberopande s. 155 n. 3 slutet (se också nedan n. 2). Men
den synes mig högeligen obefogad — kanske har jag med
orätt misstänkt dess tillvaro. Det måtte väl vara nog att
peka på vokalens vidgning för att nasalering på någon
punkt i utvecklingen måste erkännas av var och en som
känner dessa två företeelsers nära sammanhang.
Det andra momentet är ju blott en specifikation av det
första. Det vänder sig mot H. endast i den mån han —
om han nu tror på nasalering — anser den genomgående
försvunnen redan före w-bortfallet (jfr n. 2). Detta senare
synes han anse som en sak för sig, ty åtskilliga dialekter
finnas, menar han, där det inträffat utan att någon nasalitet
är med i spelet (detaljer nedan) 2.
Mina skäl för att anta nasalering och för att denna —
uppkommen på vilket stadium i förloppet en > a det nu vara må
(se nyss ovan) — åtminstone ofta fanns där efter w-förlusten
äro följande:
1. Vissa moderna skandinaviska dialekter synas peka
i den riktningen. Jag tänker naturligtvis på det norska
Selbumålet (Larsen Oplysn. om Dial. i Selbu- og Guldalen,
liet vid antagande av från äldsta tid bibehållen nasalitet. —
Åtminstone teoret. vore kanske intet att invända mot ett antagande,
att den tidigare nasaliteten, varigenom a uppkommit, somligstädes
försvunnit, men att sådån ånyo uppstått först vid w-förlusten. Då
vore ljudlagsenligt -an även utan nasalitet begripligt. Jfr ock nästa n.
1 Jag vågar inte bestrida, att utvecklingen någonstädes kan ha
varit: -cn > -æn > -au > an > a; jfr dock nedan.
2 Kanske gäller dock hans resonemang här delvis blott
behandlingen av det senare -au, där n ju antas vara analogiskt. Det
är väl dock i fråga om det äldsta bortfallet som det s. 150 talas om
det fem. -a ’som . . skulle ha uppkommit av -cn under inflytande av
den nasalering av "c", som antages [här spärrat] ha följt på
»-förlusten’. Det är tydligen den Beckmanska formuleringen som
åsyftas. Men till vilkendera gruppen, den gamla 1. den nya, hör nu för
H. det ev. norrl. -an hos Tiällman (se ovan s. 97) och det ev. värml.
■wäälan lios Lagerlööf (se s. 101).?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
