Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/
TILL DEN FEMININA SLUTARTIKELNS HISTORIA I SVENSKAN. 103
från 1870-talet upptecknade ä-former i Skuttunge (s. 150 f.).
Men äro dessa nu så avgjort ljudlagsenliga? Den som tror
på det småländska bokan’s förklaring såsom kompromiss
mellan sydligare -en och nordligare -a (jfr H. s. 154 n. 1) bör
inte alldeles skjuta undan tanken på att detta -ä likaledes
kan vara en sådan: mellan -än i sydväst och -a i öster. (Och
om också H:s förklaring är riktig kan icke tillvaron av
dialekter utan synbar nasalering eller någon dess
verkning-få inverka på domen om orsaken till den faktiska
kvalitets-ändring som uppträder i andra bygder.) Och att detta
-ä synes ha haft vidsträcktare spridning i ä. tid, särskilt ned
emot Stockholm (H. 151), bör inte häller det vara något
avgörande bevis för ljudlagsenligheten för den som vid andra
äldre stockholmsformer just opererar med kompromiss — näml.
vid de meromnämnda Hof ska -ann. Till dessa kommer jag
nu till slut.
Att åt detta -ån[n) söka vindicera uttal med q + n,
faller mig inte in. En sådan gammal qn-ioxm vore säkerligen
förr ersatt av yngre. Det är utan tvivel fråga om oralt
a 4- rø, alldeles såsom i mask. (åtminstone vid läsuttal eller
stavning) oralt e (ä, d) -f n. Men då är -an säkerligen inte
heller helt ljudlagsenligt. Hesselman menar ju också, att det
är en kompromiss mellan handa och handen. Denna
förklaring sättes, som nämnt, ej i något förhållande till ändeisens
tidigare utveckling. Av denna har jag ovan sökt teckna de
stora dragen, och mot den bakgrunden ser jag saken så:
Just i Stockholm möttes folk från skilda håll. De talade i
mycket synnerligen disparata mål; men i den fem. artikeln
fanns en punkt, där de i stor utsträckning kommo varandra mer
eller mindre nära. Rospiggar och attundalänningar,
sörmlänningar (från det inre), östgötar och västgötar, västmanlänningar (från
det inre) och norrlänrfingar (från de flesta håll), alla förde de
med sig ett uttal med a-vokal. Hos somliga av dem fanns
kanske ännu -n kvar efter nasalt a, hos andra blott nasali-
det dock inte kunna sammanhänga med den från dessa
trakter bekanta, genomfört grava aksenten? Vokalkvaliteten bleve åtm.
då lättbegriplig; jfr t. ex. även i Roslagen yp& (-a) fem. ’öppen’,
men a lita smuibiu ’en liten smula’ (jfr Hesselman Sveam. 43 noten).
1 Man kunde såsom stöd därför fästa sig vid den
omständigheten, att ändelsen även vid akut i Skutt, ej är fullt trycklös (Grip
s. 14 f.); jfr föreg. not. Detta är dock något som också gäller
ros-lagsdial.; se t. ex. Tiselius Fasternam. s. 17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
