Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄRKNINGAR TILL SVENSK SPRÅKHISTORIA.
115
a (a. a), b. f. slutet a (a, a). Det heter kyrka men kyrka.
Dialekten har alltså, lika väl som skriftspråket, grammatiskt
uttryck för kategorien b. f.: i skriftspråket uttryckes den
genom tillägg av rø, i dialekten genom blott vokaländring.
Vidare märkes att b. f. vika ’viken’ så gott som
överallt använder samma slags a (a à) som b. f. kyrka
’kyrkan’. Dessa äro de grammatiska förutsättningarna. —
Präster och ämbetsmän på landsbygden tala väsentligt sin
hemortsdialekt. Men de behärska också till en del ett annat
språk, högspråket, som de använda i skrift, i viss mån också
i tal. Då de nu skola finna en skriftform för t. ex. di al. b. f.
håla, blir det nästan nödvändigt hålan; kategorien b. f., som
de nästan alltid ha känsla för även i sitt genuina
barndomsspråk (jfr ovan), måste ha ett uttryck och det lättast
tillgängliga är då skriftspråkets n\ skrivningar utan -n i best.
former som kyrkan äro också därför ytterst sällsynta. Då
nu vidare vik i b. f. heter vika, med samma sorts a som b.
f. hilla, och då skriftspråksartikeln också här har ett n, blir det
helt naturligt, att de skriva Yikan. Och även i sådana
dialekter, soin icke genom vokalkvaliteten skilja "kyrka" från
"kyrkan", måste en sådan skrivning kunna uppstå. För att
förstå Yikan behöva vi således inte alls ansätta nasal vokal,
ännu mindre nasal vokal + n; vi behöva blott förutsätta det
nu allmännaste dialekttillståndet. Det skulle i själva
verket ha varit i hög grad förvånande, o in sådana
skrivningar med -an icke skulle ha uppkommit med
de gynnsamma förutsättningar, som detta
dialekt-tillstånd erbjuder.
Detta -an är alltså till en början en art skriftspråk,
lokalt skriftspråk. Men det kan givetvis under vissa
förutsättningar, i enstaka ord eller hos vissa personer utveckla
sig till talspråk. I ortnamn har ju -an ofta blivit den
allmänna talformen. För en person, som övergår från en dial.
med flikka, vika till en med flikkan, kan en sådan utveckling
ligga nära till hands. Det är klart, att den också har
förutsättningar att tränga sig fram i stadsspråken, bland
ämbots-mannaklassen. Särskilt ha väl förhållandena varit
gynnsamma i Stockholm, dels på grund av den dialektgeografiska
situationen1, dels på grund av sociala förhållanden. Här ha
vi Hofs intyg om att -an varit talspråk omkring 1750. Men
1 .jfr "Slutartikeln" s. lf,8 ff., s. 1152.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
