Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄRKNINGAR TILL SVENSK SPRÅKHISTORIA.
117
mycket större spridning än vad den bar nu. Jag tror att
den också då bar frestat en inera lokalt undangömd tillvaro,
ungefär som den förut obekanta upplandsdialekt med -ä, som
jag fäst uppmärksamheten på i "Slutartikeln" s. 151Skälen
äro till en del subjektiva: do sammanhänga med en allmän
uppfattning om dialekternas utvecklingsförhållanden och om
det fonetiska förloppet vid 7i-bortfallet. Dessutom finner jag
det märkligt, att våra grammatici icke ha något att förmäla
om saken2. Det bör icke ha varit svårare för dem att
iakttaga nasalt uttal än det var för den förste isländske
gramma-ti kern på 1100-talet.
Även om L. skulle ha rätt i sin tro, att 1600-talets -a
eller t. o. m. dess -an varit nasala, vore det utan betydelse
för min undersökning i "Studio över slutartikeln -en". Mina
resultat bli därav icke influerade.
Resultatet av min granskning har alltså blivit, att det
nu, efter Lindroths försök att ugå till botten med frågan", är
lika litet — eller lika mycket — sannolikt som förut, att
1600-talets svenska haft nasal vokaler. Någon bättre insikt i
frågan om uppkomsten av det feminina -a(n) liar han heller
inte givit.
Någon anledning att redogöra för min uppfattning av
femininartikelns äldre historia eller av frågan om w-förlusten
i det hela — om jag nu har någon egen sådan —, finner
jag icke heller nu föreligga. Det står alltså fortfarande fritt
att misstänka mig för skepsis t. o. m. rörande själva
nasale-ringshypotesen.
I första hand har det väl varit mitt omdöme om
nasal-kapitlet i ’Bureus’ (noten 3 s. 155), som föranlett Lindroth
att skriva sin uppsats. L. säger att han icke är böjd att
"rätt och slätt erkänna", att hans resonemang där "förfaller".
Jag erkänner att "förfaller" är ett hårt ord, och jag är nöjd
1 L:s idé att denna dialekts -ä skulle kunna bero på
"kompromiss" mellan v. Uppl. -än och ö. Uppl. -a är för mig ofattlig. (Se
hans uppsats s. 103).
2 L. har icke nämnt, att också Columbus 1678 talar om
"svenskarnas" -a i moor a ’modern’ utan att antyda nasalitet. Uppgifterna
hos Pourel de Hatrize, varom Jespersen talar, äro snarast skäl emot
nasal vokaler.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
