Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM STILEN I RUNEBERGS LYRIK.
157
vår dal". Även i "Bondgossen" — "en dal, som blomdoft
strör" — har ordet ungefär samma stämningsvärde och
samma halvt symboliska karaktär som i de äldre dikterna.
Men ordet "dal" som bildord tillhör också en helt
annan stilart, den religiösa, bibliska. I denna betecknar ordet
mörker, skugga. — Runeberg har i Dikter I uttrycken
"sorgens dal" (På ett barns graf), "jordens skuldbehöljda dal"
(Lif och död), "ålderns kulna dal" (Till den ålderstigne).
Med samma skiftningar i innebörden förekommer ordet
"dal" i äldre diktning. Så ofta har det använts i symbolisk
betydelse, att det nästan alltid tyckes bevara sin karaktär
av bild. — Redan under grekisk tid var "den av
västanvindar genomsusade Tempedalen" idealet för en idyllisk, lugn
och leende ängd. Den rika användningen av ordet i
1700-talets akademiska poesi sammanhänger naturligtvis med
tidens poetiska längtan till ett fridfullt Arkadien. —
Romantikerna övergåvo ej heller det gamla, goda ordet. Men
särskilt hos Stagnelius har det ofta sin bibliska innebörd, t. ex.
i uttrycket "dystra sorgedalar". — Ännu i dagens poesi
träffar man på ordet "dal" använt på ett mer eller mindre
tydligt symboliskt sätt, t. ex. hos Karlfeldt "saknadens dalar"
(Längtan); "kan sången nå upp, fast den ljuder i dalen"
(Drömmen och lifvet).
I bilden "dalens famn", som förekommer ofta såväl hos
akademiker som hos romantiker, men som även den bör
betraktas som akademisk, är dalens stämning av trygghet och
ro ytterligare betonad. Bilden anträffas hos Runeberg i
dikterna "Vallgossen" och "Barden", båda tillhörande första
samlingen dikter.
Genom den lugna dalen flyter en liten bäck eller källa,
fredligt och stilla. Den slingrar sig förbi den dygd i ges låga
hydda. Den klara strömmen blir så för skalden en symbol
för det lugna livet i dalen. Denna bild är mycket vanlig
hos 1700-talspoeterna; jag erinrar blott om Fru Lenngrens
"Källan". — I "Barden" heter det:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
