Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOTA N M Ä R K NING A R TILL SVENSK SPRÅKHISTORIA. 179
att Åkerby skulle ha haft antingen -ä eller (mindre troligt)
-ärø, hade H. icke där framställt saken — och hans material
medgav det också knappast (märk dock det ’senare tillägget’
’Slutartikeln’ s. 149 n. 1). Som sagt, jag erkänner, att för
-an som hembygdsform inte är mycket utrymme.
S. 110. H:s referat av hur jag tolkat hans stockholmska
handan är alldeles oriktigt (se hos mig s. 101). Han sätter
först det alternativ som jag rent försiktigtvis tillfogat i en
not och hoppar helt över det som väl just kommer hans
mening närmast — efter vad nu tycks framgå. Tyvärr blir
saken nämligen än dunklare genom hans hänvisning för
förståendes vinnande till s. 160 i ’Slutartikeln’. Den som ser
vad där står, finner att just stockholmskan menas knappast
åsyftas med de mål som skulle sakna landsmålsalfab. a, och
han förstår då inte, att just där kan återfinnas någon
förklaring till att just för den dialekten a nyttjats.
Så kommer en punkt, där H. erkänner, att hans
framställning kunnat vara vilseledande. Han inser, att det kanske
inte varit lätt att förstå, att den parentetiska hänvisningen
efter en viss not inte skall avse hela den ifrågavarande
noten. (Vart den hör, får man dock inte veta.) Jag fattade
den (s. 98 f. n. S) såsom naturligt hörande till det i noten
omedelbart före hänvisningen gående1, men lär
därigenom ha gjort mig skyldig till en missuppfattning, vartill
H. ’anser sig ’utan all skuld’. Denna skuldlöshet vågar jag
bestrida. Detta så mycket mer som den mening som
därigenom ficks fram, inte är så komprometterande att hysa, som
H. vill låta påskina. Han framställer det som en ren
omöjlighet, att ett inna, oppa med ’öppet a’ kan ha förlorat ett
n. Men det är inte fallet. Jag utgår från att H. syftar på
landsmålsalf. a2. En kännare av västmanländskt
bärgslags-mål — vilken jag tror också H. respekterar — anser att det
icke kunde betecknas som oriktigt, om där i ord som nordan,
undan (för undan) slutet sattes som -a (i stället för -a). Jag
har ock varit i tillfälle att avlyssna en i Norbergs bergslag
hemmafödd arbetare. Han uttalade oppa, nera — vilka ord
voro honom välbekanta — med -a, ej -a, och med samma
1 DärtilP hade jag så mycket mera skäl, som detta sista parti
av noten genom tankstreck skilts från det föregående.
2 Hade han här särskilt tänkt på Ä, hade det varit hans
skyldighet att åtminstone nu säga ifrån det. Med avseende på
verkligheten av denna möjlighet jfr strax i texten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
