Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ACCENTUKUING AV KOMPOSITA I 1600’TALETS SVENSKA 27
sodi i sin metrik. Vi ska behandla accenten i vers, alldeles
som då vi tala1.
Det är klara och tydliga ord. Visserligen hade ju den
store mästaren Stiernhielm praktiskt genom sin diktning
genomfört den stora metriska reformen, skapandet av en
accentuerande vers, där både höjningar och sänkningar äga betydelse,
men varken han eller hans samtida och närmaste efterföljare
hade fullt klart för sig, vad som var den grund, på vilken
de byggde sin diktning, såväl den antikiserande (hexametern)
som den moderna rimmade, nämligen accenten i prosauttalet.
Och de uttalade sig ej heller härom, i stum förundran över
att vårt språk nekade att antaga de trots all språklig
patriotism dock så vördade antika språkens kvantitetslagar, om
natura och positione långa vokaler, om vocalis ante vocalem
etc., vilka regler man försökte, så gott sig göra lät, tillämpa
men endast i ett och annat lyckligt ögonblick kunde mer
eller mindre förverkliga i sin diktning (se t. ex. Hercules).
Detta förhållande i de moderna språken, dess uppkomst och
orsak hade man svårt att fatta.
Härmed äro vi inne på en vårt föreliggande ämne
ingalunda ovidkommande fråga nämligen den om den historiska
utvecklingen av de metriska begreppen och reglerna inom
den äldre diktningens teori och praktik2.
Medeltidsdiktningen, folkvisan och rimkrönikan, följde inga mera fastslagna
regler utan diktades efter gehör, varför hos bättre diktare
versen ofta träffade den rätta accentuerande rytmen. Den
räknade endast höjningarna, och mellanrummen utfylldes med
1 Jfr härmed hans föreläsningar över modersmålet (ex. Upps.
X 1107 a): "Accenten ha wij just inga regler uppå, utan måste mäst
consuetudine dömma om honom".
2 J. Paludan har i Renaissancebevægelsen i Danmarks Literatur,
ipser i d«t 17 Aarhundrede, Kjöb. 1887, sid. 410 ff. en ingående ocli
förträfflig framställning av tidens oklarhet och förvirring i metriska
frågor. Jfr Levertin, Andreas Arvidis Manuduetio, Samlaren
1894, sid. 82 f. o. 90 ff.
Tidens
oklarhet
oeh
förvirring i de
metriska
begreppen.
Olika
vcrs-prhicipcr.
Ven syl
la-b i ska
principen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
