Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ACCENTUËKING AV KOMPOSITA I 1600-TALETS SVENSKA 25
andra syllabiska skolan f. Angående 1500-talets syllabiska
vers (mästersångarna) synes Minor liksom Sylwan böjd att anse
den såsom rent mekaniskt stavelseräknande med betonande
av varje jämn stavelse vid föredraget, oavsett den naturliga
accenten: "In dem Vers der Meistersänger herrscht also der
Versaccent, nicht der Wortaccent; der Vers besteht, ob mit
oder gegen die Wortbetonung, aus vier Jamben" 2. Här
härskade alltså en regelmässig växling av höjning och sänkning
men på bekostnad av ordens naturliga prosaaccent: einén
jun-gén schönén studénten (Hans Sachs). Av ovan nämnda
anledning lämnade man visserligen accenten ej alldeles ur
räkningen, utan tog, dock i olika grad hos olika diktare och skolor,
någon hänsyn till densamma, varvid sådana brott mot accenten
som i Hans Sachs’ vers ovan äro de sällsyntare fallen. "Den
andra syllabiska skolan", den på direkt franskt inflytande
vilande tyska renässans versen, Schede, Lobwasser, Tob.
Hüb-ner, Weckherlin m. fi., är än svårare att bedöma. Höpfner3
och Minor (se ock Sylwan a. arb. s. 4 f.) betrakta denna vers
såsom byggd enligt franskt recept med fri rytm och accenten
mera noggrant iakttagen i rimmet och (eventuellt) cesuren.
Ännu efter Opitz’ Poeterey skriver Htibner (1625), att han anser
fri rytm (d. v. s. en troké) tillåten i alexandrinens första och
fjärde versfot (d. v. s. näst efter cesuren); annars önskar han
rena jamber, men i praxis iakttager han accenten ingalunda
alltid i 4, 6, 10 och 12 stavelsen 4. Då sålunda Minor anser, att
dessa verser förutsätta den naturliga betoningen och också
böra läsas enligt den, måste han erkänna, att man ofta i rim
(och cesur), där ju dock betonad stavelse skulle stå. ej
iakttar ordets rätta accent. Men han påpekar, att detta sker mest
beträffande sådana välbekanta sammansättningar och avledningar
1 Samlaren 1894.
8 Minor a. arb. sid. 334.
3 Reformbestreb ungen auf dem Gebiete d. deutschen Dichtung
d. XVI u. XVn Jahrh. Berlin 1866, Jfr däremot F. Saran Deutsche
Verslehre, Muenchen 1907, s. 307 ff.
4 Minor a. arb. sidd. 269 och 349 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
