Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 FKEDKIK SA NDWALL
framträdande som tongivande metriker och diktande under
deri metriska brytningstid, vars oklara uppfattning av versens
teori jag förut sökt i största allmänhet framhålla. Det torde
förlåtas mig, att jag här använder Kocks rikhaltiga material.
Först är att märka, att det egentligen endast är Stiernhielm,
som i någon större utsträckning använder daktyliskt versmått,
där större frihet och flera möjligheter finnas att rätt inpassa
ord av vår typ, och det skall visa sig, att fr&n denna del av
hans diktning ej anföres några exempel på accentueringen av
sista kompositionsleden av tvåstaviga komposita (ex. ett utvält).
Den ojämförligt största delen av de undersökta verserna är
skriven på trokeiskt och framför allt jambiskt tv&stavstaktigt
versmått, varför ock Kock alldeles riktigt inskränker sig till
att ur versernas vittnesbörd dra slutsatser angående
accentueringen av tvåstaviga komposita såsom bortgå, leksak (32), ty
beträffande ord sådana som uttala, leksaker, allvarlig, osynlig
(320) kan man ej ur ett versvärde uttala (ss’s) sluta till ett
prosauttal med huvudstyrka på andra stavelsen. Med sådant
versvärde infogas de än i dag av våra poeter trots ett avgjort
prosauttal med starktonig första stavelse. Men om ett ord
som bortgå infogas än med penultima, än med ultima i arsis,
anser Kock, att man har rätt att sluta, att detta beror pà
prosauttalet, eftersom det ej vållat ringaste svårighet att i
verserna kongruent infoga ordet. Jag tror, att en sådan
slutledning är förhastad. Jag har redan framhållit, och Lagerlööfs
ord (se ovan sid. 39 f.) ger stöd åt den meningen, att
accentlagen ej stod som ett conditio sine qua non för versen och
att det syndades flitigt mot den. Den stavelseräknande
mästersången har tvivelsutan skanderats såsom jambisk utan
hänsyn till ordens naturliga accent (sid. 25), hos barn och
mera outvecklat folk är sinnet för versrytmen starkare än
sinnet för meningen och prosauttalet, och varje människa vet,
hur lätt det är att vid uppläsning av vers med starkt
utpräglad versrytm, ex. alexandrinen, falla in i ett rent
takte-rande föredrag och liksom förslöas gent emot det naturliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
