Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
fredrik sand wall
liksom upphöjd ansättes ss. "spondeus". I sina ovan citerade
anteckningar medger han, att man kan tveka att använda
vänskap och ungdom ss. spondéer. I full samklang härmed
infogar Stiernhielm aldrig, så vitt jag kunnat finna, dessa
ord fördelade på takter (s | s’) eller, för att tala med
Adlerbeth, ai cesur", uppenbarligen emedan han, alldeles som vi,
mera stötts av ett vänskåp än av ett svanhvit, vars sista led
ju existerar som särskilt ord, ett förhållande, som förklarar
Adlerbeths och Regnérs tvekan om dessa ords användning som
"säkra spondeer". Av 36 antecknade belägg sätter S. 22 ss.
sluttakt, 7 ss. heltakt inne i versen, av vilka 4 äro tunga
genitiver (ex. ungdoms), och 7 ss. första delar av en
tresta-vig takt (daktyl), ex. loijsdom och, kiärlek oc. Jfr här
motsvarande ord i tvåstavstaktig vers sid. 52 f.
Anm. Det är upplysande att jämföra förhållandena i tysk vers,
varvid jag kan hänvisa till Minor a. arb , bl. a. sid. 126 ff. Där få
vi veta, att ord av typen Meerflut, Deutschland etc. icke först efter
Klopstock och Voss användas i vers med tonen än på första, än
på andra stavelsen utan att i själva verket sådan accentuering
förekommer Uzu allen Zeiten und in allen Versmaassen". Lessing
och Schiller bruka i sina femfotade jamber rätt öfta
accentue-ringar som grausäm, wahrheit, och Hammerling, som ofta tillåter sig
sådan versaccent, åberopar som stöd folkvisan, som t. o. m. i rim
gärna medger ett avvikande från ordaccenten: ich woUt einmål recht
frü’h aufstéhn. Ännu Detlev von Liliencron kan sjunga: sein name
ist Poggfréd, hochdeiitsch FroschfHeden. Och så vidare. Och Minor
finner häri intet anstötligt, såvitt en starkt accentuerad stavelse
föregår eller en svag eller obetonad följer efter, då vid naturlig
uppläsning saken lätt låter reglera sig. Från 1600-talets tyska metriker
kunde mycket för saken upplysande vara att anteckna, men jag kan
blott citera J. G. Schottelius’ Teutsche Vers- oder Reimkunst 1645 s.
18 f. Han anför, att hos ord av typen Nöthwëhr, Rähthåusz etc. den
sista stavelsen "genomgående" är "kort" men säger, att man t. o. m.
hos Opitz kan finna fall, då genom "Nohturfft des Verses" den
första stavelsen sättes "kort" och den andra "lång". Men detta
infog-niogssätt, som är att tillskriva poetisk frihet eller rättare ett
missbruk, som man överser med, kan ej försvaga huvudregeln. Detta
gäller säkerligen ock 1600-talets svenska skalder, som talade
riksspråk. Jfr här Arvidis husgud etc. nedan sid. 79 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
