Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
FREDRIK S AXDWALL
vilket, jag anser mig ha påvisat i min mera allmänna metriska
inledning (sid. 21—39) och mera speciellt i granskningen av
vers-heläggen med ultima i arsis (sid. 41—55). Ännu 1617 anser sig
Svedberg i sin Schibboleth (kap. 6) med styrka böra
framhålla, att "Accenten bör wel achtas, enkannerliga i Poetiska
dichter". Ej minst viktigt är detta i de merendels trokeiska
och jambiska (d. v. s. tvåstavstaktiga) psalmerna: "När nu
werserna skola vtsäijas på en predikstol eller ellist, och man
får följa thesz retta art med stafwelsarnas vphöijande eller
senckiande, så lyda the wel och äro mechta bewekande; men
elliest intet". Vanligt är ju ock hos de äldre poeterna,
särskilt Lucidor, att orden stympades, så att t. o. m. Arvidi
måste varna för "en olijdeligh Syncope", utan att han dock
alldeles förbjuder sådan, "när Nöden fordrar" (!), liksom man
ock å andra sidan, när nöden fordrade, satte "antingen een
Bookstaf eller och een Stafwelse in, mitt vthi Ordet, såsom
alderigh för aldrigh etc." (samme Arvidi), allt detta för att
få rätta stavelsetalet eller rim. Det är I så fall ohistoriskt
att förutsätta, att sådana poeter drogo sig för att, när nöden
fordrade, sätta en stavelse med stark biton i arsis mot sitt
prosauttal. Nu har jag ock märkt, att både Lagerlööf och
fru Brenner i sin senare diktning även sökte undvika dessa
friheter, alltjämt enligt Lagerlööfs teorier vid mognare år, en
omständighet, som än mer ökar deras vittnesgillhet angående
accenten. Enligt min mening överensstämde 1600-talets
riksspråk huvudsakligen med det nuvarande angående accenten i
2-staviga komposita (och orden på -het etc.), under det att
man annars måst anta, att "det under 1600-talet härskande
bruket att ofta låta fortis vila på senare leden omkring år 1700
blivit i riksspråket väsentligen inskränkt", alldenstund ju, såsom
Kock framhåller, 1700-talets författare ånge en med vår i stort
sett överensstämmande accenturering Varför just omkr. 1700,
1 Frånsett en del på Arvidi och Tiällmann till stor del kalkerade
och för övrigt misstänkta metriska mnskr. (Kock s. 280 f. o. 301 ff.)
och ett par fanatiska anhängare av latinska prosodilagar. Se nedan,
sid. 72 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
