Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
FREDRIK S AXDWALL
eller vppenbdr etc. (se sid. 68 ovan), eller lian anser den
gälla även för vers med trestavigt taktslut, då en kongruent
infogning i rimmet måste förutsätta ett prosauttal vppenbdr
etc., eller han ej tänkt något alls ditåt, utan endast nöjt sig
med att fullgöra vad han i 5:te kap. fordrar av ett manligt
rim, nämligen att bokstäverna skola vara lika från och med
stavelsens självljud, vilket senare jag håller för mycket
antagligt hos en -man som Arvidi. Ty annars blir det rätt
svårt att förklara, varför han sid. 162 kan ha ett Hümblegård
och sid. 165 ett Lëgöfölck, såvida man icke vill förklara hans
accentuering här såsom en inkongruens, framtvingad av det
daktyliska metrum, men i så fall blir lians accentuering i
tvåstavstaktig vers i rim (riralista och exempelvers) av förut
behandlade komposita ss. bijsta, kusgüdh, gladlynt etc. ännu
mindre att bygga på. Visserligen återstår det mera bekväma
antagandet, att han haft båda accentueringstypernå av dessa
ord i sitt tal, en för honom vid versbildningen synnerligen
lycklig omständighet!
Man kan här ock jämföra Adlerbeths uppenbar (men
med uppgift om biton på -bar) med Westes dialektiska
(med-délbar,) uppenbar uppenbar) och denna bohuslänsaccent
med no. aabenbär (se Kock a. arb. s. 211).
%
Innan jag övergår till behandlingen av komposita av
typen 320 i äldre svensk vers, torde det vara lämpligt att här
i ett sammanhang behandla Arvidis 4:de kap. med de
prosodiska uppgifterna, alldenstund hans upplysningar här om just
dessa ords accentuering (itända etc.) ansetts som ett rent
avgörande bevis för en dåtida riksspråksbetoning av penultima
i denna ordgrupp, en accentuering, som ansetts t. o. m.
vanligare än den med huvudaccent på antepenultima.
Redan i inledningen har framhållits, hur förrädiskt och
farligt det är att utan ingående kritiskt-historiskt studium ur
de i allmänhet oklara och teoretiserande 1600-talsmetrici i
Tyskland, Danmark och Sverge draga språkliga slutsatser. Och
angående Arvidi, som i sitt nämnda kap. skulle först "nt-
Ar vidis
4:de kap.
med
uppgifter om
två- och
trestaviga
kompositas
"Mått eller [-Quanti-teetu.-]
{+Quanti-
teetu.+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
