Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ACCISNTUISRlNf; AV KOMPOSITA I ltfOO"TA LISTS SVENSKA
do flesta riksspråkstalande svenskar en sådan accentuering
såsom föråldrad och från det normala avvikande.
Understundom synes den orsakad av ett begär att på så sätt ge
färg och emfas åt sitt tal, såsom i uttrycken an fakta, urs a k ta
eller,en viss gammalmodig sirlighet: högbören, högvö’rdig vtc.1
Får övrigt kunna dessa trestaviga ord i sammanhängande tal
få denna accentuering, som de annars ej ha vid lexikaliskt
uttal, beroende på rytmiska krav i talet. Det största antalet
ord, som i riksspråket mera allmänt kunna få
penultimaaccen-tuering tillhöra det konservativa kyrkliga språket: gudaktig,
gudfruktig, rättfärdig, lycksalig, allsmäktig, beläte, åkalla,
miss-kunda etc.; dock är även beträffande dem avsikten att genom
sådan betoning ge högtidlighet och färg åt sitt tal
omisskännlig. Men, som vi sett, är det förhastat, att ur dessa rester av
gammal accentuering liksom ur dess vidsträcktare användning
i en del folkmål dra den slutsatsen, att en allmän
förflyttning av accenten mot ordets början tillhör den yngre
nysvenskans tid. Språkutvecklingen har uppenbarligen i detta
hänseende gått synnerligen långsamt. Vi ha hos Lagerlööf
och Törner påträffat uppgifter om antepenultimaaccentuering
av ord och ord grupper, som vi visserligen också i allmänhet
ge samma betoning men som vi dock ibland vid behov kunna
accentuera på penultima. Då t. ex. bådo Lagerlööf och
Törner ånge, att trestaviga på o- accentuera första stavelsen, så
stämmer detta alldeles med vårt allmänna riksspråksuttal,
vilket icke hindrar, att de liksom vi ibland i sitt tal kunde ge
dylika ord peuultimaaccent, ex. osy’nlig, oskyldig etc. Då
Törner förmenar, att man måste ha otroligt ofint öra för
att ej märka, att det expiratoriska trycket a*ilar på o- i
ogörlig, så är detta i stort sett en riktig anmärkning och gäller
även vårt riksspråksuttal, men dock kan man än utan att ta
vidare stor anstöt höra och säga: "det är alldeles ogorligt
1 Fru Brenner, som annars, tydligen avsiktligt (se nedan sid.
108), söker undvika komposita 320 i sin alexandrin, visar ganska mftnga
fall av sådana adj. som högsäUla, högbörat etc. Jfr här Kock, s. 224 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
