Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
olof östehgukn
sarreri att så söka rikta språket. Det hjälper naturligtvis icke,
att man i dagligt tal enligt Palmblad "åtminstone i ~ den del
af provinsen, hvari jag bor", hjälper sig med far lille som i ett
hastigare uttal blir till far-li eller far-le; detta har dialektisk
klang och bör avvisas, liksom de av Rydqvist1 från
västgötskan, Orsamålet o. Kalmar län som diminutivansatser
framdragna falle2, falla, molla (< far lille, far lilla, mor lilla)3.
Ett annat ’bisarreri’, mindre behövligt, sökte ungefär
samtidigt Tegnér införa och sprida. Atterbom misslyckades,
Tegnér lyckades, åtminstone till en tid. Hans förslag att
allmännare begagna den konung och andra liknande, delvis
icke förr brukade uttryck till omväxling med konungen o. 1.
vann en tid stor efterföljd och efterapades av versifikatörer
och skalder ända in i våra dagar
1 Sv. språkets lagar V. 216 f.
2 Finns i S. v. Kuorrings Torparen.
8 Rydqvist påpekar även andra diminutivansatser, t. e. -unge,
lill-, små-, a. a. Y. 220 f.
4 Se SAOB, art. den\ E. Olson Studier ö. pronomenet den i nysv.
s. 111 o. 112 samt där not 2 anförd litt.; jfr även Berg, Om den poet.
friheten i 1800-talets svenska diktning, s. 178 ff., osv. Märk
Tegnérs egna yttranden om konstruktionen, dels i brevet till J. Adlerbeth
av den 18 nov. 1821: "Äfvenså kan i fjerde strofen [af [-Jämtlandssången]-] {+Jämtlands-
sången]+} ordet det (mörkblåa öga) uteslutas som onödigt och dessutom
en danicismu, (Jubelfestuppl. V. 239) — i första texten har alltså stått:
"Och Storsjö, blicka mot himlen gladt, | du fjellens det mörkblåa
öga!"; dels i brev till Brinkman den 30 juni 1825, i anledning av
en anmärkning i Stockholmsposten: "Att jag slutligen icke kan skrifva
svenska, har jag nu läst i så många år, att jag sjelf börjar tro det.
Och likväl — hvad kan svenska vara annat än det som en lefvande
svensk talar och skrifver på ett begripligt sätt? Kan ett lefvande
språk vara något i allmänhet slutet och stillastående, ett oorganiskt
petrifikat? Måste icke lifvet här, som annorstädes, vara något
ständigt fortgående, ständigt framskridande och omvexlande? T. ex. det
heter konungen; våra förfäder sade i dess ställe den konung, liksom
tyskarne ännu der König. Hvarför skulle icke denna omflyttning af
artikeln, såsom en lof lig variation, ännu kunna användas, åtminstone
i poesi, der vi i allt fall äro bundna af så många villkorliga regler,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
