Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÖJLIGT OCH OMÖJLIGT I DEN SPRÅKLIGA UTVECKLINGEN 211
man ter’. "Älskvärda ’flimrande’ ■— fortsätter han —, huru
väl anstår du icke denna realistiska narcissus-stil!u I
Endymion stötes han säkerligen av själva orden "lifsgladare
släkten" och "fornglädjen", ej enbart av innehållet i dem. I
granskningen av Hans Alienus karakteriserar han som ett
dåligt uttryck "De allna (loollene) hjordarna". Numer blir
ordet alltmer vanligt bland våra skalder och är tydligen
hunnet därhän, att det bör upptas i ordböcker. I kritiken av
Hallströms Bianca Capello anmärker han "Orde£ dirra är ej
svenskt" x. Liksom ’flimra’ upptas visserligen ej heller ’dirra’
ännu i SAOL7 eller hos Lyttkens-Wulff. Lundell har dock
’flimra’, det tycks länge ha varit stadgat i vetenskapligt språk
(jfr alla ordlistors ’flimmerhår’), Lorenzo Hammarsköld har
brukat det och det finns hos Levertin2 m. fi. Och om ’dirra’
gäller som om ’ullna’, att det blir allt vanligare i
skönlitterär stil.
Leopolds uppfattning ifråga om bruket av -e i adjektiv är oss
nutida svenskar delvis oförklarlig. Han påpekar3, att -e i
personliga maskuliner ej sällan "alldeles strider emot öra och bruk. Man
säger den tappre, den okände Riddaren, men säger man
någonsin den svarte, den röde, den hvite Riddaren? säger man min
vackre gosse, min lille vän o. s. v.?" På liknande sätt med
hans uppgifter om ’neutrala ändelsen i participier’: "Man
påstår att den bör vara gifvet, hållet % och det är sant, att
då dessa ord i masculinet heta gifven, hållen icke gifvin,
hållin ~ synes regeln fordra denna ändelse i neutrum framför
den hittills brukligare, gifvit, hållit hvilken rätteligen är
blott den af perfectet. Det är blott härvid tvenne svårigheter.
Den första, att denna regelbundna ändelse på et ~ är något
tyngre för uttalet, hvarföre den i vanliga umgängestalet
svårligen lär blifva den rådande. Man lär alltid säga: ett gifvit
löfte, ett väl skrifvit arbete." Hur spådomen slagit ut, veta
1 Jfr för dessa ex. Wirsén, Kritiker (Sthlm 1901) s. 240 ff., 254, 417.
2 Jfr S. Rothman i Språk o. Stil XI. 50.
3 SAH från 1796, del I. 192; tr. 1801.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
