Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SAPFJ SK A STROFEN I SVENSK VEKSKONST 287
uttal otvivelaktigt få daktylisk-trokeisk gång. När det är
fråga om sextonhundratalsvers ställer sig dock saken
annorlunda. Att andra stavelsen i ord av typen olyckan bildar
stark taktdel, är ju där ytterligt vanligt1, och en
motsvarande användning av ordet särdeles vore väl heller inte
ägnad att förvåna2; ett uttal särdeles höres ju f. ö. ännu
åtminstone dialektalt. Att uttalet konungarna fakultativt
(dial.’?) förekom ännu vid 1700-talets början, är känt3; det
måste då anses åtminstone möjligt, att de ovan anförda
komposita — som sådana böra de väl trots särskrivningen
uppfattas — kunnat, särskilt i vers, få huvudton på andra
stavelsen, även om det fsv. uttalet konungar vid denna tid
varit helt och hållet försvunnet. — Tio verser (2, 8, 10, 15,
18, 19, 20, 21, 22, 23) kunna vid naturlig uppläsning omöjligen
få annat än jambisk inledning, varjämte ytterligare fyra (3,
9, 11, 14) avgjort bättre läsas på detta sätt. De återstående
fyra verserna (6, 13, 16, 17.) torde slutligen kunna skanderas
ungefär lika bra på båda sätten. Då det sålunda finnes betydande
övervikt för jamberna och otvivelaktigt betonad stavelse i
versens början är en frihet, som Lindschöld ofta tillåter sig i stigande
metra4, synes det sannolikast, att man här har att göra med en
tillämpning av den ovan omnämnda metoden att bygga svenska
1 För en metrisk undersökning är det tillräckligt att hänvisa
till det välkända faktum, att ord av denna typ i 1600-talets vers ofta
användas som amfibracher. Som bekant har det hittills allmänt
antagits (se t. ex. Kock, Svensk akcent, II 247—2791, att detta
förhållande hade sin förklaring i ett fakultativt naturligt uttal av
riksspråkskaraktär. Numera har F. Sandwall (Om accentueringen av
komposita i 1600-talets svenska [S. o. S. XIII, 21 ff.]) givit skäl för
den åsikten, att saken huvudsakligen är att uppfatta som en rent
metrisk företeelse, framkallad av ver.sschemats tvång.
2 Metrikern Törner, som ogillar 1600-talets praxis före
Lagerlöf i fråga om kompositas användning i vers (se Sandwall, a. a., 82)
klandrar Arvidi för detta ords placering i böljan av en alexandrin
(hdskr. UUB, R 615, 32 f.).
8 Citat från Törner hos Kock, a. a., 311 ff.
4 Sylwan, a. a., 28.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
