Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SAPFJ SK A STROFEN I SVENSK VEKSKONST
303
lär det väl vara rimligast att i Forsius’ uttal anta kort vokal
i rotstavelsen 1. Wädher (v. 1) slutligen torde trotsa alla
bort-förklaringsförsök2. Nu kunde man möjligen vilja uppfatta
dessa ställen vare sig som tillfälliga avvikelser från den
kvan-titerande versbildningsprincipen eller som i författarens språk
inträngda högsvenska former; eller också kun do man tänka
sig, att kvantitetsskillnaderna ej varit större, än att de korta
stavelsernas användning som ancijrites därigenom varit
motiverad för Forsius. Men det finnes ytterligare skäl att avstå
a i sluten stavelse redan på Forsius’ tid inträtt i hans dialekt
Vidkommande det enda fall, där ett dylikt ord förekommer i dikten (v.
6: drayh) är detta likgiltigt, liksom också möjligheten, att en ev.
förlängning i föreliggande form upphäfts genom analogibildning
(Hultman, De östsv. dial., 131, 195; Hesselman, Stafvelseförlängn. o.
vokalkvalitet, 18 ff.); här motiveras näml. användningen i stark taktdel
i alla händelser av position. I fallet Granar måste man sedan anta
analogibildning efter sing.-formen. Utjämning i denna riktning är nu
vanlig inom ifrågavarande dialektområde (Hultman, a. a. 178; just
detta ord anföres dock från v. nyl. dial. som exempel på den
motsatta utvecklingen, a. a 131; jfr Vendells Ordb.). Förlängningen
behövde ej samtidigt antas för daghar o. (agha, där de tvåstaviga
formernas större frekvens i stående förbindelser kunde tänkas bevarat
den korta vokalkvantiteten. — I senare fallet (plägha) finge man anta
en form med bibehållande av vid inlåningen lång vokal (jfr Kock,
Sv. Ljudhist., I, 214».
1 Att här anta en form av ett fsv. kausativ *swëpa förbjudes
av den enda kända intr. betydelsen av fsv. swipa, ’svida’, ’vålla
brännande smärta’, opersonl. el. om kroppsdel (Söderwall). Överhuvud
måste tillvaron av ett fsv swepp, (Schlyter, Söderwall) anses i hög
grad osäker, då den endast stödes av suedhäs i Bureus’ ed. (eft.
förlorad hdskr.) av HelsL (1609), VB, vi, pr. Nutida nyl. dial. sveda
{Vendells Ordb.) kan vara hsv. lån. — Däremot är fsv. verbet *swipia
{samh. m. swip, f. o n., ’sved’) tryggat genom det av Hesselman,
De korta vokalerna i och y, 127 anförda ä. nsv. swidia. På
förhålllandet mellan detta o. det av Falk-Torp, Norw.-Dän. Etym. Wörterb.
antagna *svtpa (> nsv. sveda) är här ej anledning att ingå (jfr
emellertid den mera allmänna betydelsena visl. svip, ü.).
2 Ännu kort i ifrågavarande dialekter (Hultman, a. a., 129;
sammansättningar hos Vendell).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
