Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SAPFI8KA 8TR0FEN I SVENSK VERSK0N8T
305
artificiella och endast av den metriska teorin motiverade
intensitetsdifferenser. Vid sidan av ett rent vetenskapligt
igenkännande av kort stavelse under huvudton — onekligen ett
för denna tid högst förvånande prov på insikt i skillnaden
mellan intensitet och kvantitet — skulle man därför hos
For-sius nödgas förutsätta fullständig okunnighet om detta uttals
dialektala karaktär. Ett sådant antagande torde dock även
med den bristfälliga kännedom, man har om hans tidigare
öden och vistelseorter1, vara väl djärvt.
Samma teknik träffas f. ö. på ett håll, där det är ännu
tydligare än i fråga om Forsius, att en annan förklaring måste
tillgripas, nämligen hos Stiernhielm2. Det är betecknande,
att man hos denne tillika återfinner Forsius’ växlande
behandling av den proklitiska betoningsanslutningen (v. 4: J, men
vv. 5, 6: vthi). På annat ställe3 uttalas för Stiernhielms
vidkommande den förmodan, att den här ovan diskuterade praxis,
därest den ej helt enkelt vore att uppfatta uteslutande som
imitation av utländska förebilder, skulle bero på att dylika
prokliser (kanske även intensitetsreduktioner vid emfatisk
betoning av konnex glosa) missuppfattats som tecken på
"vacklande kvantitet" hos rotstavelsen i alla en- och tvåstaviga ord
utan position. Denna förklaring skulle då även gälla för
Forsius4.
1 Pipping, a. a., 12—49.
2 Exempelvis Hercules v. 268: Den swcUe Westwind, v. 364: vti
lijka måtto, v. 396: ftyger inte.
3 I en uppsats med titel: Stiernhielms hexameter. Några
anmärkningar, som på grund av utrymmesskäl måste stå över till
nästa årgång av tidskriften.
4 I detta sammanhang må erinras om att — såsom Läffler
påpekat (Fornvännen 1908, 46 f.) — vid det sannolikt första tillfälle,
då svenska språket använts i ett klassiskt versmått, ingen hänsyn
tagits till de svenska vokalkvantiteterna. I det makaroniska
versparet på leoninsk hexameter om slaget vid Lena användes nämligen
det kortstaviga men betonade lupn som — ^ och däremot det
pro-klitiskt stående men långstaviga toku som (jfr Lindroth, Stiern-
Språk och Stil. XIII. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
